”Vill göra det bästa jag kan av det värsta jag varit med om”

  • _MG_2821

– Jag var skiträdd för att dö, jag var ju inte färdiglevd.
När Anna Wahlstam fick cancerbesked, för första gången, var hon ensamstående med sin lilla dotter.

Kalmar. Det är fredag. Egentligen skulle vi ha träffats på torsdagen, men intervjun fick skjutas fram på grund av ett läkarbesök.
– Igår blev det två besök på sjukhuset. Först återbesöket efter min operation, på eftermiddagen träffade jag min kurator, berättar Anna.
För henne är sjukhusmiljön långt ifrån främmande.
– Jag är väldigt kontrollerad, det är en del av mitt liv.
Allt började våren 2007.
– Jag var ensamstående med min knappt 2,5-åring, Tyra. Det hade varit en tuff period då jag mått psykiskt dåligt efter att min man lämnade oss när Tyra bara var sex månader.
Maken, numera ex-maken, lade en lapp i brevlådan, sedan försvann han.
Den där våren 2007 förändrade allt, för alltid.
– Jag hade haft halsinfektioner på halsinfektioner och flera halsflusser och penicillinet bet inte.

Annas pappa åkte från Blekinge till Kalmar för att hämta hem dottern, så hon skulle få hjälp med Tyra. Föräldrarna ansåg att Anna var så dålig att de kontaktade vårdcentralen. Efter en del turer gick allt väldigt snabbt.
– Jag blev inlagd på sjukhus och det kom in en person som presenterade sig som hematolog. Jag visste inte vad det betydde. Men han förklarade att jag kunde ha en allvarlig blodsjukdom, säger Anna och tillägger.
– Jag förstod inte alls vad det innebar, och insåg inte att det var så illa. Då, 2007, kunde man inte som idag bara googla på mobiltelefonen.

Snart insåg hon hur allvarligt läget var. Efter ett benmärgsprov på medicinkliniken i Kalmar konstaterade läkaren något de befarat.
–Du har AML, akut myeloisk leukemi, och det kan man dö av. Men vi ska naturligtvis göra allt vi kan för att det inte ska bli så, sa de till mig.
Anna blev livrädd.
– Jag ville inte dö. Det enda jag kunde tänka på var min dotter, som då inte skulle ha någon förälder.
Från att på en fredag ha fått sjukdomsbeskedet, inleddes på måndagen veckan efter en lång tid med
cytostatikabehandlingar. Anna genomgick därefter en stamcellstransplantation, där miljontals celler togs från hennes syster. Allt skedde på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm. Efter transplantationen levde hon isolerad i flera månader, för att kroppen skulle få ro att byggas upp på nytt.
– Jag ska bli frisk, var det enda jag fokuserade på. Det var den viktigaste tanken. Vad fanns det för val?
Hon kunde inte äta, knappt prata, hade ont och totalt orkeslös. Värst av allt var ändå att vara ifrån sin dotter.
– Mitt mål var att få komma hem tills hon fyllde tre år, i januari 2008.
Målet klarades, tack vare mycket envishet och kämparglöd. Men även om Anna fått komma hem var allt långt ifrån vanligt.
– Min familj hjälpte mig en lång tid efter transplantationen, jag hade ingen ork. Det tog mig flera år innan jag var tillbaka på 100 procent igen.

Under tillfrisknandes gång stötte hon på flera bakslag. Det var ständigt skyttetrafik mellan hemmet i Kalmar och Karolinska i Stockholm. Anna kommer för alltid få leva med
biverkningar av transplantationen.
– Min hud är inte så elastisk, och jag är väldigt stel i kroppen. Det är lång rehabiliteringstid, även om jag har tränat upp mycket.
Året efter transplantationen fann Anna kärleken igen. Hon blev sambo, så småningom fru och även husägare.
– Jag älskar inredning och min man är duktig på att snickra. Vi hittade ett ruckel i Ekenäs, som vi förvandlade till ett vackert slott.

Man ser glädjen i hennes ögon när hon berättar om husprojektet. Familjen stormtrivdes men skolan fungerade inte för dottern. Efter en del diskussioner bestämde de sig för att sälja huset och flytta till centrala Kalmar.
– Jag hade heller inte ork att leva som vi gjorde med renoveringar och skjutsande fram och tillbaka. Vårt liv inte fungerade väl och det utlösande var att Tyra inte trivdes i skolan. Vi älskade huset, men familjen är alltid viktigast.
Januari 2018 som skulle bli en omstart, kom att bli allt annat än bra. Den 8 januari var Anna på mammografi, några dagar efter kom ett brev.
– Jag kallades på en ny mammografi, där även ultraljud och biopsi togs. Då konstaterade man att jag hade något i mitt vänstra bröst som absolut inte skulle vara där.
Veckan därpå fick hon en läkartid på kirurgen.
– Läkaren sa att jag hade en tumör i bröstet. Jag bröt ihop fullständigt.
Anna säger att personalen var så fantastiska.
– De sa att det inte var på samma sätt som det jag just gått igenom med leukemin. Jag minns att de sa ”Vi pratar inte om döden, även om vi inte kan lova något, men det här kommer gå bra”.

Vid bröstcancer tar man numera inte automatiskt bort hela bröstet, om det inte behövs. Anna opererade först bort en tårtbit, men det visade sig inte vara tillräckligt. Efter
ytterligare en tårtbitsoperation var man tvungen att ta bort hela bröstet.
– Jag kände mig amputerad och stympad. Jag vet att det var för mitt bästa, jag hade ingen annat val. Men mina känslor äger jag, de har jag rätt till.
Precis som vid AML-beskedet handlade Annas tankar, trots allt mörker, om att hon skulle bli frisk.
– Jag är envis, och bestämde mig att hur dåligt jag än mår ska jag alltid ta mig ur sängen och gå ut, om det så bara är ett varv runt kvarteret.
För Anna har det blivit viktigt att skriva av sig sina tankar och känslor i sin blogg. Hon gör det på ett ärligt och naket sätt.
– Jag vill visa att så här jävligt kan cancer se ut.
Hon vill också sprida hopp.
– Även om man mår dåligt och har det enormt tufft, är det viktigt att alltid försöka se ljuset. Man får aldrig, aldrig ge upp.

Lina Watanen

Läs hela reportaget i Kalmar Läns Tidning/Nybro Tidning den 6 februari 2020