Vad vore livet utan en massa huvkråkor?

  • kraka

När andra samlar på tomtar, tändstickor eller frimärken, samlar Per Bivemalm på huvkråkor. Så pass att han i sin ägo har 140 stycken.

Glasriket. Per Bivemalm har alltid älskat bilar och har i sin ägo både flera bruksbilar och ett par fina amerikanska vrålåk. Men för att en bil ska vara riktigt fin i hans ögon, bör de vara utrustade med en fin huvkråka. Och vad är nu det? kanske någon undrar.  Man kan säga att huvkråkor eller huvemblem, hood ornaments, som de officiellt heter, snarare var en eftergift för ornamental utsmyckning och designmässig excess. Något som tyvärr oftast saknas idag då allt skall vara funktionellt, stilrent, strömlinjeformat, datorgenererat och kostnadsbesparat.
– Desto nyare bilar ju tråkigare blir huvkråkorna, konstaterar Per och
visar upp sina egna ögonstenar som han har i ett stort skåp i sällskapsrummet.
– Jag köpte min första huvkråka på internet och tyckte att den var så vacker så att jag började samla. Det var för ungefär tio, femton år sedan och då trodde jag att jag var
ensam om att samla på huvkråkor. Men det förstod jag snabbt att så inte var fallet, för utomland är det väldigt vanligt, säger Per som i alla fall har den största samlingen i den här regionen, eller kanske i hela Sverige.

På den tiden då det begav sig, kunde ingen biltillverkare med självbevarelsedrift lansera en ny modell utan en tillhörande identitetsskapande huvkråka. Men så 1959 ansågs kylarprydnader vara en fara i trafiken. Även äldre huvkråkor var då tvungna att tas bort och de som inte följde polisens rekommendationer kunde till och med straffas med
böter.
– Själv har jag hållit på med bilar sedan jag släppte cykeln och mopeden.  De bilar jag har renoverat upp har oftast varit rena skrotet från början, men efter demontering ner till minsta skruv har allt rengjorts och renoverats, svetsats och sedan skickats för ny lack, så de blivit i nyskick. Men så fort de
varit färdiga har jag sålt dem. Då är det inget roligt längre. Som du förstår måste man ha en förstående fru. Utan Elsie hade ingenting fungerat, menar Per, vars intresse också gått över till sonen, som även han gillar att meka och dona.

Och givetvis har det också blivit så att hustrun Elsie tagit till sig av makens intresse. När tidningen hälsar på tar hon fram en bok om huvkråkor och visar några fina bilder och förklarande texter. Det märks tydligt att även hon tycker makens samlande är intressant.

Ann-Heléne Thörning

Läs hela reportaget i Kalmar Läns Tidning/Nybro Tidning  den 24 januari 2018