Studenten Alexander har gjort en otrolig resa

  • alexanderIMG_9395 (kopia)

Den resa Alexander Karlsson gjort är något extra. I sexan hade han 50 procents frånvaro och var socialt isolerad. Sedan fick han komma till ett familjehem i Drag. Nu är han student och går ut gymnasiet med riktigt bra betyg.

– Jag är inte samma människa som då. Min livsstil har ändrats mycket, säger Alexander som har gått byggprogrammet på Lars Kaggskolan. Han har stortrivts under de tre åren.

– Kompisarna på skolan är bra, lärarna också. Det har aldrig varit tråkigt att gå till skolan för jag har vänner där och lärarna hjälper en om man har svårigheter. Fast jag kan knappt fatta hur fort de åren har gått. Först var jag osäker på vilket program jag skulle välja. Men många i min släkt är händiga och jag försöker själv vara händig så gott det går. Jag är van att hjälpa till. Att min kusins man är husbyggare spelade också in i mitt gymnasieval, säger Alexander som nu är 19 år och vill bli snickare och husbyggare. Därefter planerar han att slå in på lärarbanan. 

– Jag blev inspirerad av Pontus Blad som var min lärare i samhällskunskap. Han är mycket pedagogisk och har fått mig att fundera på läraryrket.

Men först ska Alexander etablera sig i husbyggarbranschen.

– Det roligaste med att bygga hus är att göra själva skelettet till huset, det är inte särskilt svårt heller. Det svåra är att göra inredningen, isolera och så. Det tar tid att bli fullärd som snickare, man behöver göra ungefär två års lärlingstid innan man får göra slutprovet. Klarar man det blir man fullbetald snickare.

Dessvärre kommer han ut till en arbetsmarknad som tvärnitat på grund av coronaviruset. 

– Det är mycket svårt med jobb nu. I sommar ska jag jobba som städare hos IB-Rent i Kalmar. Man får ta de jobb som dyker upp och då får jag tjäna mina egna pengar. Men jag hoppas att det vänder snart, säger Alexander.

– De elever som gått hantverksutbildningar behöver sin ju lärlingstid, det får inte gå för lång tid innan de kan komma igång, påpekar familjehemsmamman Madeleine Linbo.

Alexander tillbringade sina 12 första år med sina biologiska föräldrar i ett samhälle i mellersta läns delen. Familjen hade inget umgänge alls och Alexander hade det svårt både hemma och i skolan.

– Jag fick ta väldigt mycket ansvar i hemmet, mina biologiska föräldrar hade inte riktig koll. De hade inte den mentala förmågan att ta hand om ett barn. Så jag fick ta hela det ansvaret fram tills jag var 12 år och fick komma hit, berättar Alexander.

Föräldrarna hade klippt av kontakten med den övriga släkten. I skolan blev Alexander mobbad från det att han var 6 år och frånvarotimmarna  blev allt fler. 

Han vistades inte ute i samhället alls, hade inget annat umgänge, inga kompisar. Alexander fick inte vara barn utan tvingades tidigt axla rollen som den vuxne i familjen. Därmed vande han sig också vid att sätta sina egna behov åt sidan och istället vara andra till lags.

– Det var bara jag och mina föräldrar, våra hundar och våra fåglar. Jag kände mig annorlunda, upplevde att jag inte passade in i samhället. Så det har betytt ganska mycket att jag fått komma hit. Jag är inte samma människa i dag. Jag trivs här, även om vi såklart har våra dispyter ibland. Jag gillar också naturen här och så har jag ganska nära till mina vänner. 

Janne Adeen

Läs hela artikeln i KLT/NT 18 juni 2020