Skolledaren som gärna tar ton

  • IMG_5130

Musiken har alltid varit viktig för skolledaren Annika Lennartsson. I mitten av december var hon med på julkonserten på Hotel Skansen i Färjestaden. Hennes tolkning av Julens tid är här är laddad med massor av värme, energi och inlevelse.
– Jag har fått mycket respons på det. I september fick jag veta att jag har bröstcancer och nu är jag sjukskriven. Ett av mina mål under behandlingen var just att kunna stå på scenen på julkonserten och framföra en låt, säger Annika.

Rockneby. Annika Lennartsson fick stora rubriker när hon kom till världen. Hon är nämligen den sista som föddes på Borgholms BB, det var natten mellan den 10 och 11 februari 1973.
– Som barn blev därför jag flera gånger intervjuad i tidningarna, de bjöd på tårta varje år till och med min 10-årsdag.
Hon växte upp i Färjestaden och var sex år när hon lärde sig spela elorgel. I samma veva hittade hon sin mammas dragspel hemma i källaren.

– Det var ett pianodragspel och jag spelade på det en stund, prövade mig fram, och till fick till slut fram Oh when the saints. Då släpade jag det tunga dragspelet uppför trappan och spelade för mamma och dem, vi hade gäster den kvällen. Alla brast ut i skratt för jag hade vänt dragspelet upp och ner, säger Annika Lennartsson och skrattar också åt minnet.
Hos Janne Karlsson i den kommunala musikskolan i Mörbylånga lärde Annika sig att traktera gitarr. Nämnde Karlsson uppmuntrade också Annika och några spelande vänner att bilda ett band.
– Stämbandet hette vi och vi blev senare dansbandet Feffes orkester. På en Centerstämma var det någon som påpekade att man kunde dansa till vår musik och, ja, på den vägen var det. Då var jag tonåring.

Hennes föräldrar lyssnade gärna på dansband så Annika lärde sig tidigt de mest populära låtarna i genren. Vad musik beträffar så beskriver hon sig som allätare, men erkänner att hon har en förkärlek för ösig 60-talsrock.
– Den musiken ger en härlig energi.
Efter Feffes orkester, var Annika med i Tjejerna och Dom. De var tre tjejer och två killar. När de två killarna i bandet lämnade, då bytte bandet namn och blev Bara Tjejer. På den tiden sjöng Annika inte så mycket leadsång, utan spelade klaviatur och körade.
– Vi spelade på heltid i några år, från 1997 till 2000. Det är inget som jag vill ha ogjort, men det var slitsamt. Man kunde vara iväg en vecka, sedan hemma en vecka och vi var två som turades om att köra turnébussen. När man lever som heltidsmusiker lär man sig att vila närhelst man får chansen. Mina man säger att han är avundsjuk på mig för jag kan somna när och var som helst.

Efter Bara Tjejer hann hon bilda Annikas orkester med just 60-talsmusik på repertoaren innan hon anslöt till Mörbylångarevyn där hon blev kapellmästare.
– Det var också jätteroligt, men efter några år blev det svårt att kombinera med jobb, att öva och allt annat som skulle hinnas med.
I dag hinner hon inte ägna sig lika mycket åt musiken, men på sommaren brukar hon vara med i allsången på Hotel Skansen och tillsammans med Love and Hate sjunger hon rock som är åt det hårdare hållet.
– Vi repar för att få till en bra repertoar, vi har inte många bokningar än. Men musiken är viktig för mig. Det har den varit i hela mitt liv, säger hon.

Janne Adeen

Läs hela artikeln i Kalmar Läns Tidning/Nybro Tidning den 25 januari 2018