Sjökaptenen Mats sadlade om och började undervisa

  • GMatsAIMG_2733 (kopia)

Redan som barn omfamnade G Mats Andersson sjömansdrömmen med öppna armar. Mammas protester var förgäves. Efter 35 år steg Mats i land och blev lärare på Sjöfartshögskolan i Kalmar.
– Jag var bra på geografi och jag ville se världen, säger han.

Mats Andersson är ett vanligt namn. 64 518 svenska män heter Mats i förnamn och 227 036 personer har Andersson som efternamn. Men G Mats Andersson är mer sällan förekommande. G står för ett ovanligt förnamn nämligen Gästgivar. Bara tio personer bär förnamnet Gästgivar.

– Gården där jag växte upp lär ha varit gästgiveri på 1600-talet, därifrån kommer mitt namn, förklarar Mats. 

Hans pappa hade djur, mamman var sjuksköterska. Mats är äldst av de fyra syskonen. Han greps tidigt av längtan ut på havet, men för att drömmen skulle bli verklighet var han tvungen att övervinna sig själv.

– Jag var duktig i geografi och fantiserade mig bort till olika platser. Jag läste också böcker om sjömansliv. USA var mitt drömland. Min moster i Göteborg hade jobbat på Kungsholm, ett passagerarfartyg som tillhörde Sverige-Amerikalinjen och mormors bror var fartygselektriker. Vi hade släktingar i Amerika och de brevväxlade med mina föräldrar och var också och hälsade på hos oss.

Mats ville inte bli kvar i den lilla byn Nås som ligger cirka 15 kilometer sydost om Vansbro, invid Västerdalälven. Han skulle se världen.

– Jag gillade att besöka hamnstäder. Där levde det, det luktade, lyftkranar gick och folk sprang på alla håll. Jag kände att det här är vad jag vill göra. När jag var 11-12 år bestämde jag mig för att bli sjöman och jag var 19 år när jag drog iväg.

Mats mamma ville inte att hennes äldsta barn skulle gå till sjöss. Men hennes protester klingade ohörda. 

– Hon försökte styra bort mig från det, men efter gymnasiet gick jag sjömansskolan i Göteborg. Det var en mycket bra utbildning, ett internat på Barken Viking som låg vid Lilla Bommen.  Tvåmanskojerna var knappt större än garderober. Där var vi i sex månader, berättar Mats och visar upp sin verktýgssäck.

– Jag sydde också en sjömanssäck, men den vet jag inte var jag har lagt.

Fast han är van vid att ha ordning och reda på sina saker. På sjön finns inte tid att springa och leta och efter det man behöver, det måste finnas på sin bestämda plats.

– Min regel var att även om ljuset slocknade skulle jag genast kunna hitta mina saker.

I sjömansutbildningen ingick att klättra upp i en av fartygets master. Mats gruvade sig för det.

– Men jag bestämde att jag måste fixa det. Ska jag bli sjöman så måste jag klara det. Jag våndades, men besegrade rädslan och till slut kände jag mig trygg uppe i masten. Däruppifrån såg jag hela Göteborg. Jag har seglat med folk som sagt att de inte går upp i masten, då har jag varit ganska hård och frågat dem varför de valt det här jobbet.  Är man matros måste man klara alla uppgifter som hör till jobbet.

Janne Adeen

Läs hela artikeln i KLT/NT 5 november 2020