”Saker kan man köpa, men man kan inte köpa livet”

  • _MG_5389 kopia

Hej. Välkommen. Det här är mitt paradis.  Anita Grantinger tar emot i en villa i Hanemålaområdet. Det är inte hennes villa, men det är här hon har funnit sitt paradis efter att ha förlorat allt hon ägde i den tragiska branden i Kungshall.

Solen skiner och det är ont om skuggplatser i den vackra trädgården. Anita visar därför in vardagsrummet. Det har varit en omtumlande sista tid för henne. Samtidigt har hon har insett vilken enormt stöd hon har i sin närhet. För knappt två veckor sedan var Anitas  lägenhet en av två som  totalförstördes i branden i Kungshall. Anita själv, som turligt nog inte vad hemma vid händelsen, förlorade så gott som allt hon ägde. Huset vi träffas i tillhör Isa och Mevlude  Ibrahimi, goda vänner till Anita. Men låt oss backa tillbaka, många år i tiden. Vårdandet och omtanken om andra människor är något som ständigt följt Anita, 76 år, genom livet. Som ung utbildade hon sig till sjuksköterska.

– Vid en 40-årskris utbildade jag mig till pastor. Under mitt yrkesverksamma liv jobbade jag 20 år inom sjukvården, 20 år inom kyrkan.

Som pastor kom hon i kontakt med många nyanlända.

– Jag har inga egna barn, men jag har blivit en extramamma för många. Jag har flera familjer som står mig nära.

En av dem var familjen Ibrahimi.

– Vi träffades för 24 år sedan, när jag jobbade i Emmaboda.

Familjen hade kommit till Sverige från Kosovo tre år tidigare.

– Vi kom direkt att betyda mycket för varandra, vi blev varandras andningshål. Isa sa alltid att ”när du blir gammal ska vi sköta om dig”. Och nu är jag där, säger Anita.

Efter pensionen flyttade hon till Nybro. Efter att ha blivit änka två gånger ville hon som hon själv säger, ”sluta cirkeln”, genom att vara nära makarna som båda är begravda i trakten.

– Jag fick den finaste  lägenheten, på sjunde  våningen i Kungshall. Det var en fantastisk utsikt.

De sista åren har Anita tillbringat flera månader i Kosovos huvudstad Pristina, i familjen Ibrahimis andra hus.

– De låter mig bo där och säger att jag bara ska ta det lugnt och göra det jag vill.

Anita ler och säger att det sällan blir lugnt, hon vill alltid ha något att göra. Om det så är att pyssla i trädgården, hälsa på vänner eller handarbeta.

– Jag har alltid vävt, broderat eller målat, säger hon, suckar och tillägger.

– Nu är allting borta.

Lina Watanen

Läs hela artikeln i KLT/NT 7 juni 2018