Ronja är en sann liberal

  • Ronja Ismail är ordförande för Folkpartiet i Nybro, ledamot i kommunfullmäktige och lärare och tolk för flyktingbarnen på Ljunghaga skola. Foto: Ann-Heléne Thörning
    DSC_0274

Ronja Ismail vet vad det vill säga att vara på flykt. Själv var hon bara fyra år när hon 1974, med sin familj fick fly från Kurdistan till Iran. Därefter har det hunnit bli många fler flyttar. Både frivilliga och ofrivilliga. Under vägen har hon blivit en sann liberal och en som kämpar för människors lika värde.
Hon glömmer aldrig sin sista frukost hemma i Zakho i norra Kurdistan.
– Mamma vågade inte röja för någon att vi skulle fly, så vi lämnade allt kvar. Till och med frukostdisken på bordet. När vi blev stoppade av säkerhetsstyrkor vid gränsen, ljög vi och sa att vi skulle hälsa på vår sjuka moster, men istället blev vi av med våra id-handlingar. Vi gick i flera dagar och veckor och det var olidligt varmt på dagarna, men iskallt om nätterna.
Börja om från början
Genom mörker och bergig terräng, tog de sig till Iran och det flyktingläger som skulle komma att bli det första nya hemmet i ett annat land.
Ronjas berättelse är lång och skulle egentligen behöva en hel artikelserie för att kunna berättas så att alla skulle kunna förstå. Men i korta drag betydde det för familjen att de fick lämna ett välbeställt liv och börja om från början.
Hemma hade pappan varit köpman och ägde mycket mark. Han reste mycket och hade många anställda. Men han kämpade också mot den irakiska regeringen som inte tillät att kurderna fick bli självständiga och ens skriva på sitt eget språk.
– Kurdistan hade oljetillgångar, men kurderna fick inget av det. Allt satsades på de arabiska områdena. Pappa menade att han inte ville se sina barn växa upp som ”blinda”, (så kallade han dem som inte kunde läsa) utan valde att kämpa för sina barns rättigheter. Det var därför han valde att fly.
Friare när schahen föll
Efter något år i lägret kom lastbilar och hämtade upp familjen. Inga släktingar fick bo på samma ställe, utan alla familjer blev utplacerade i olika persiska områden där de hela tiden blev kontrollerade.
– När shahen föll blev vi lite friare. Vi flyttade till staden Urmia och jag bodde där fram till 1991. Då hade jag tre år innan träffat Akram som hade flytt till Sverige i början på 80-talet när kriget mellan Iran och Irak bröt ut. Det blev kärlek och till slut gifte vi oss och jag flyttade till Sverige i januari 1992.
Ronja häller upp kaffe och dukar fram kakor och när samtalet fortsätter hamnar vi i Lycksele uppe i Lappland. Där föddes äldste sonen för 22 år sedan. Sedan blev det Grums där familjen skaffade hus och kiosk med grillbar. Familjen utökades med andra sonen 1999 och en flicka tre år senare. Men mycket arbete gjorde att familjen aldrig hade tid med varandra, så 2006 bestämde sig Ronja och Karim för att sälja sitt hus och sin affär och flyttade tillbaka till Kurdistan.
Längtade efter köttbullar
– Vi trivdes, men inte våra barn. De var hundra procent svenskar och längtade hem efter köttbullar, tomten och allt i Sverige. För barnens skull och för att de skulle få en bra barndom, så flyttade vi två år senare tillbaka till Sverige och hamnade då i Nybro.
För Ronja betyder demokrati och frihet allt. Det är det viktigaste, det hon i hela livet kämpat för. Därför började hon också engagera sig politiskt. Valet föll på Folkpartiet Liberalerna då hon insåg att hon var liberal och gick aktivt med i partiet 2008.
Sedan 2010 sitter Ronja med i kommunfullmäktige och som ordförande för Folkpartiet i Nybro, ingår hon också i den nya ”alliansregeringen” som de närmaste åren kommer att styra Nybro kommun.
Här får hon ta hand om de frågor som står henne närmast om hjärtat. Skolan, integrationen, äldreomsorgen och jämställdhetsfrågorna.
– För mig är det självklart att män och kvinnor ska ha samma möjligheter. Vi kvinnor behöver stödja och uppmuntra varandra.
I arbetslivet har hon hittat sin plats som lärare och tolk på nyinrättade skolan Ljunghaga för flyktingbarn. Här kan hon göra en rejäl insats, för hon om någon vet ju hur det är att vara rotlös i ett främmande land.
Ann-Heléne Thörning
redaktion@nybrotidning.com