Överlevande fångar vårdades i Kalmar

  • beredskap

Hon hittade bilderna när hon letade efter helt andra, historiken Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum.
– Jag hittade ett kuvert märkt beredskapssjukhuset och undrade vad det var.
Nu har hon forskat om sjukhuset som fanns i Kalmar under och efter andra världskriget.

I rätt många svenska städer fanns det färdigutrustade beredskapssjukhus under hela kriget, sjukhus som aldrig behövde användas. Men när kriget tog slut, och mängder med fångar befriats från koncentrationslägren behövdes de.
300 kom till Kalmar
I Kalmar hade det nya lasarettet invigts 1937.
– Och det gamla, vid Slottsallén stod i princip kvar. Man hade inte hunnit utrymma det eller bygga om det, säger Eva-Lena.
Sverige tog emot 6 000 överlevande. 298 av dem kom i tre omgångar till Kalmar. De skulle ha varit 300, men två dog under transporten. De överlevande kom med lasarettsfartyget Prins Carl, för de var så dåliga att de måste transporteras sängliggande. Det var överlevande från koncentrationslägret Bergen-Belsen, som befriades av brittiska soldater i april 1945.
– När  britterna kom låg det tusentals döda kroppar utanför lägret.
Lasarettsbåtar hämtade sjuka
Människor hade förts till Bergen-Belsen undan Röda Armén. Bergen-Belsen brändes och de överlevande flyttades till en militärförläggning i närheten där de fick riktig vård. Men sen var frågan vad man skulle göra av dem?
– Tyskland var sönderslaget, Polen var sönderslaget.
Då kom Svenska Röda Korset på att man kunde utnyttja de svenska beredskapssjukhusen. Två  lasarettsbåtar utrustades och  skickades till Lübeck för att hämta de sjuka.
När den andra båten kom till Kalmar i början av juli var fotografen Valter Olsson på plats och dokumenterade.
Dåligt hälsotillstånd
Också tidningarna var på plats. Östra Smålands huvudrubrik den 9 juli var ”Belsen-sadistens offer levande lik”, och tidningen skrev ”En ny kontingent sjuka från koncentrationslägret i Belsen anlände på lördagen till Kalmar. Inalles sextio var med på Prins Carl och transporterades till Gamla lasarettet där de inlades. Hälsotillståndet hos de nykomna var betydligt sämre än hos dem som kommo förra gången och för flera av fångarna var läget minst sagt allvarligt. En del var svårt märkta psykiskt, men så hade de också haft möjlighet att på nära håll följa Belsensadisten dr Kleins experiment med bensin som han sprutade in i fångarnas blodådror för att se hur det gick.”
Många emigrerade
– Transporten var väldigt välorganiserad. Patienterna lastades av och in i badhuset där de sanerades och undersöktes och fick rena  kläder.
De som hade tyfus och eller tbc kom till epidemisjukhuset på Lindö, de övriga till gamla lasarettet där de fick äta upp sig. Tanken var att de sen skulle inkvarteras på den nybyggda Lindöskolan. Men det blev högljudda protester, så den gamla Ängöskolan blev flyktingförläggning och Kalmarbarnen fick gå i den nybyggda Lindöskolan.
Valter Olsson fortsatte att dokumentera livet på beredskapssjukhuset, med utevistelse, schackpartier och tidningsläsning.
– Sommaren 1946 börjar det dyka upp passbilder bland hans negativ. Många emigrerade. Jag vet inte om någon stannade kvar i Kalmar, och beredskapssjukhuset avvecklades successivt under 1947-1948, berättar Eva-Lena.
Av de som kom till Kalmar avled ett 50-tal. Judarna är  begravda i den mosaiska kyrkogården, och de kristna på Norra kyrkogården. De som vilar på den mosaiska kyrkogården är unga personer, de flesta är i 20-årsåldern.
33 olika typer
– Det fanns 33 olika typer av koncentrationslägerfångar. Det var inte bara judar utan  också motståndsmän, kommunister, socialdemokrater och romer.
Det här är en period av svensk nutidshistoria som det inte finns särskilt mycket forskning om.
– Jag har gått igenom tidningarna från den tiden.
Olle Ottander som var läkare på beredskapssjukhuset i Örebro skrev i Läkartidningen om sina erfarenheter och intryck, om hur ängslan att inte få tillräckligt med mat gjorde att patienterna gömde bröd och mat i sängen, och han refererar det patienterna berättat hur de ”fingo traska den 80 mil långa vägen till fots mitt i smällkalla vintern”. Det tog sex veckor. Av 900 fångar kom 300 fram, resten hade dött. Han beskriver också ett fall av vad han kallar fanatisk sadism. En ung kvinna hade misshandlats och fått näsan krossad. För att rekonstruera den användes hud från bakhuvudet, så på näsan växte  hår –  och i bakhuvudet hade hon en stor kal bit. ”Efter hitkomsten företogs epilering och diverse plastiska ingrepp, så att patienten har nu fått ett skapligt utseende”.
Den 11 februari ska Eva-Lena Holmgren berätta om beredskapssjukhuset i Kalmar på länsmuseet. Där pågår under hela året utställningen Ett län i beredskap.
Karin Asmundsson