Mytomspunna Ulvamon är byn som försvann

  • Jordkällare-1

Drivkraften har varit att berätta om en by som inte längre finns. Efter tre år och sex personers envisa mödor blev det en bok. Historien om Ulvamon är egentligen mindre en berättelse om en by som försvann än många berättelser om människoöden i en småländsk skogsbygd.
ULVAMON. Erland Berg vandrar omkring i sin egen familjehistoria. Där skogen öppnar sig ligger resterna av Kvarntorpet, nära Skärsjöhult och den kvarn som fanns där förr i världen. I torpet bodde Erlands farfar och farmor och där växte hans far Ragnar upp. Nu finns bara resterna kvar av torpet som rymde en stor familj, men det är ovanligt tydliga rester. Matjorden grävdes upp och togs om hand, vilket gjort att det som en gång var torpets mark ligger öppet och det är lätt att se resterna i efter torpgrunden, jordkällare och odlingsröse. Brunnen finns där också, öppen men pluggad med en stor sten för att förhindra olyckor. Här levde Johan Holofernus Berg och hans Elemina samt deras sammanlagt åtta barn. De flyttade till Kvarntorpet 1895 och tre år senare förlorade de med två dagars mellanrum två av barnen i difteri strax före julen 1898.

Kvarntorpet var ingen respektabel adress – de tidigare ägarna förknippades med brännvinsförsäljning. Johan Berg var dock en driftig man. Förutom att ha ett par kor samt svin, hönor och får, sysslade han också med kanalgrävning. Det tidiga 1900-talet var en tid då man dikade ut mycket våtmarker för att få mer odlingsjord. Johan Berg arbetade mycket med det och ofta hade han mellan fem och tio personer anställda, visar hans dagsverksjournal som Erland Berg äger.Livet var strävsamt på torpet, men det kom att nås tidigt av en modernitet.
– Redan kring 1910 hade man el i stugan. Det berodde på att kvarnägaren byggde ett eget litet kraftvek och Johan fick möjlighet att bygga en ledning till torpet. Därmed fick stugan el långt tidigare än många av traktens mer välbärgade bönder.
Johan Berg dog 1924: han var 63 år och hade strax innan drabbats av en arbetsplatsolycka. Hustrun Elemina bodde kvar till 1935, då hon först flyttade till en son och senare till en dotter. Torpet lämnades till sitt öde under några år tills det under andra världskriget blev brist på kol. Då blev ödehuset kolat, bränt till kol för att ge bränsle under beredskapen.

Historien om Johan och Elemina och deras familj är bara en av många som gruppen bakom ”Ulvamon – ett gränsland i tid och rum” har dokumenterat. Det hela började med att Annika Hjalmarsson intresserade sig för byns historia och kom i kontakt med Erland Berg, som höll på med släktforskning och hade en avlägsen släkting i Urshult, Jan Leek, som också var intresserad. Snart var man en grupp på sex personer som träffades nästan varje månad.

Joakim Carlsson

Läs hela artikeln i Kalmar Läns Tidning/Nybro Tidning den 4 maj 2017