Människans bästa vän är också en räddare i nöden

  • sahara_MG_9388 (kopia)

– Det kommer aldrig in en hund i mitt hus.

Så lät det hos hästtjejen Ylwa Petersson för drygt tio år sedan. Nu, fem hundar senare, är läget helt annorlunda. Numera är hunden inte bara hennes bästa vän, utan även en trogen kollega. 

Den långhåriga schäfern Sahara ligger på sin röda filt. Den innebär för henne en fristad. En viktig plats för avkoppling, mellan allt arbete som vårdhund. Hon släpper dock inte kontrollen helt, utan har ständig koll på var matte Ylwa Petersson befinner sig. 

– Vi köpte Sahara som valp. Vi hade hennes pappa, Nemo, sedan tidigare och tänkte att det kunde vara kul att ta en valp från hans kull, säger Ylwa. 

Då fanns inga som helst tankar på att Sahara skulle utbildas till vårdhund. 

– Jag jobbade som aktivitetssamordnare på träffpunkten i Ljungbyholm och som valp fick hon ibland följa med mig till jobbet. Alla blev störtförtjust i henne och tyckte hon var så söt med sina stora, lurviga öron, skrattar Ylwa. 

När hunden blev äldre och kunde vara mer själv hemma, blev besöken på jobben allt färre.

– Många frågade var min hund tagit vägen, de saknade henne. 

I samma veva tipsades Ylwa att söka vårdhundskolan med den lugna, snälla, tillgivna Sahara. Med tanke på sitt eget yrkesval lät det lockande. Efter att ha läst om utbildningen på internet valde hon att söka in. 

– Jag valdes ut, men för att antas helt och hållet till utbildningen krävdes att man gjorde ett certifieringstest. Det byggde mycket på mentaltester där man tittade på hundens temperament, hur orädd och social hon var, om hon tog kontakt och hur apporteringsvillig hon var. 

Sahara klarade kvalet väl, varpå paret under ett års tid studerade till ett vårdhundsteam.

– Då låg utbildningen i Brösarp, och vi studerade på distans. Hälften av utbildningen, sex månader, bestod av praktik som vi gjorde på Ljungbyhemmet i Ljungbyholm. 

I april förra året fick de sitt certifikat.

– Det är hårda krav för att certifieras. Vi var tolv, med mig, som gick utbildningen men bara tre blev godkända just då. 

Ylwa ler. Inte över att så få klarade slutprovet, utan mer åt sin egen vilja.

– Börjar jag med någonting så lägger jag ner 300 procent. Då är jag bestämd och vill fullfölja det, för jag är väldigt målinriktad av mig. 

Ordet målinriktad är passande i hennes arbete. Både som aktivitetssamordnare och som hundförare. 

– Till skillnad mot terapihundar måste även föraren till en vårdhund vara utbildad. Och man ser det som en stor fördel om man har jobbat länge inom vården, säger Ylwa. 

Lina Watanen

Läs hela artikeln i KLT/NT 2 maj 2019