Ludvig Löfgren gör glas med ungt och kaxigt formspråk

  • Ludvigwebb

Han gillar att experimentera, har en ovanligt stor förmåga att förstå glaset och kan själv konsten att blåsa det. Ludvig Löfgren är inte bara formgivare, han är en konstnär som utmanar med såväl kaxiga döskallar som snälla kaniner.
– Det känns bra att vara där och sätta sig in i hur allting funkar. Jag gillar det här med att gjuta i egna formar och göra det från grunden med originalet i gips. Ludvig Löfgren pratar om sin nya arbetsplats på Målerås glasbruk, där han började nu i sommar efter att tidigare ha varit knuten till Kosta Boda.
Det märks på sättet han pratar att han redan trivs. Målerås glasbruk är på ett annat sätt, vilket också gör det nya jobbet annorlunda. Ludvig tycker själv att det är lättare att jobba med glas när man förstår hela processen, vilket han gör efter sina år som glasblåsare innan studierna på Konstfack.
– Man ser hur man kan utnyttja glaset på ett annat sätt, säger han.
Ludvig föddes i Stockholm men växte upp i Skruv. Ingen av föräldrarna jobbade inom glasindustrin, vilket däremot många av skolkamraternas föräldrar gjorde.
– Farsan gjorde träleksaker och morsan var textilare, så jag är uppvuxen med hantverk, berättar han medan han sätter på kaffe och lyfter upp familjens nytillskott, lille Sten sex månader som precis vaknat.
Varje måndag är Ludvig pappaledig, vilket känns mycket värdefullt både med tanke på kontakten med barnet och för det faktum att han då måste kunna släppa glaset helt för en stund. Att dela på pappaledigheten med frun och tillika formgivarkollegan Åsa Jungnelius är förstås helt naturligt.
För att bli en eftertraktad formgivare och konstnär räcker det inte bara med att kunna rita. Det ligger mycket hårt slit bakom. Som det faktum att utbildningen på Konstfack tar fyra år, plus andra utbildningar.
Som liten tänkte Ludvig sig kanske att bli målande konstnär, men nu har han i över halva sitt liv hållit på med glaset. Det är arbetet med produktionen i sin helhet som är det allra roligaste.
– Att jobba med glas är en utmaning, men det är samarbetet med andra som gjort att jag valt att arbeta på ett bruk. Jag är envis och min inställning till glas är passionerat. Det är många steg som måste tas innan du har en fungerande produkt. Själv är jag nöjd med Wilde Life-serien med aporna. Det är hantverk på hög nivå och som dessutom säljer bra, menar Ludvig som ser djuren lite som karaktärer av människan. Och det gäller att göra saker som människor vill ha.
Lille Sten börjar bli hungrig och det är dags för pappa att fixa till lite mat. Med barnet på armen värms puré som snart kommer att avnjutas i det rymliga köket hemma i Månsamåla strax utanför Åfors. Här i den gamla skolan finns både plats för boende och arbete. Att det blev ett hus just här i den småländska skogen är inget konstigt.
– Det var ju här nere vi fick jobb båda två, säger han utan att tveka och för samtalet in på mer världsliga ting. Som tillverkningsindustrin och problemet med sakers snabba omsättning.
– Jag tror att det kommer att bli aktuellt att börja tillverka saker här hemma igen. Det börjar dyka upp svenska klädmärken som syr upp kläderna här i Sverige. Men mycket kunnande har gått förlorad och också de maskiner som förr tillverkades i syfte att hålla länge, länge. Det finns en avsaknad av diskussion kring det här, menar han och det ser ut som om han lever lite som han lär. Många gamla ting verkar ha funnit nytt liv hemma i det ombyggda skolhuset. Som den gamla antika soffan som så väl pryder sin plats i köket.

Ann-Heléne Thörning