Lotta klär skådespelarna

  • lotta Zetterman

    Lotta Zetterman är kostymör på Byteatern. Hon använder material på oväntade och kreativa vis. Det som ser ut som broderi med blå tråd på klänningen är nät i plats, sådana nät som citroner brukar ligga i! FOTO: Karin Asmundsson

KALMAR

På väggarna hänger kostymskisser, på bordet tyger  i prydliga högar och på en provdocka en skir skapelse som ska fixas. Lotta Zetterman är kostymör på   Byteatern.

Tidigare i höst var det premiär på Don Quijote – riddaren av den sorgliga skepnaden, den tredje delen i Byteatern och Regionteaterns gemensamma projekt. Lotta har designat, och sytt det mesta även om hon haft hjälp av ateljén på Regionteatern.

– Det finns två genomgående roller, Don Quijote och Sancho Pancha. De har samma kostym, förutom scenen där Sancho Pancha  blir guvernör över ön. De andra fyra har sju roller var. De har varsin grundkostym som kan förvandlas, utan att man tar av den. Det är mycket på och av.

Frossat i material

Klädbytena måste gå snabbt, skådespelarna har kort tid på sig mellan de olika entréeerna.

– Det har varit jätteroligt, det är inte så ofta jag får göra stora kostymuppsättningar. Jag har frossat i olika material för att bygga olika strukturer och det har varit härligt att få botanisera bland tygerna.

Hon visar en skjorta som är sydd av linne, råsiden och en gammal bomullsgardin som hon råkade ha hemma.

– Ett enda tyg blir för slätt. Att använda olika tyger är som att måla akvarell där fälten flyter in i varandra. Det är inget man ser som publik, men materialet bildar skuggor och dagrar. Och man kan använda vilka material som helst, det är bara fantasin som sätter gränser,

Don Quijote utspelas i ett varm medelhalvsklimat, nån gång på 1600-talet.  Riddaren av den sorgliga skepnaden, som spelas av Martin Ellborg, och hans trogne väpnare, Catherine Westling, ger sig  ut för att rädda världen och uppfylla riddaridealen. På vägen möter de en massa olika figurer.

Vackert och skitigt

– Jag har tänkt vackert, skitigt, öken, svettigt, vilda västern och riddartid.

Därför är kläderna patinerade. Först har hon sytt, sen har hon lappat och lagat och skitat ner dem. Att smutsa ner dem, patinera dem, är en hel vetenskap i sig. Och med dagens effektiva tvättmaskiner gäller det att patineringen inte försvinner i första tvätten. Det finns yrkesknep, förstås.

– Jag har använt tryckfärg som blandas ut ganska tunt. På vissa ställen är det koncentrerad färg. Jag har använt kaliumpermanganat och jag har bränt i nederkant.

Återanvända

Hon visar ett par byxor i brunt mollskin, som används av Edvin Brederfeldt. De är faktiskt återanvända, från Rabaldret på Kersti Rumpas krog som spelades på slottet 1997.

– Men de var alldeles för smala så jag satte in ett stycke här för att det skulle bli en hängrumpa, visar hon.

Don Quijote har fått nya byxor, de är lappade och lagade.

– Tillsammans med de små yllesockorna som Don Quijote har på fötterna blir det jättefint, han ser verkligen rörande ut.

Lappar och lagar

Lottas arbete är inte över för att det varit premiär. Det är hon som ansvarar för klädvården. Tvättar, lappar och lagar.

Alla överdelar är dubbla, och de tvättas ofta.

–  Skådespelarna svettas kopiöst.

Snart börjar arbetet med nästa uppsättning.

– En musikal som har repetitionsstart i december och premiär i februari. Den är mer här och idag.

Lotta har varit knuten till Byteatern i snart 30 år. Det första uppdraget var Till gudmors hus 1987, och efter några år som frilans blev hon anställd.

Hon har arbetat med kostym till nästan 70 olika uppsättningar, från små enmansprogram till stora som Don Quijote. Tidsmässigt har hon rört sig från antikens Grekland tills idag. Med hopp på vägen i 1300-talets Kalmar och 1600-talets Spanien.

Lotta är från Kalmar. Hon flyttade till Stockholm för att utbilda sig till konstnär, och återvände så småningom till hemstaden.

Karin Asmundsson