Livs fantastiska äventyr i Afrika

  • webb-liv

    Liv med alla "sina" barn på barnhemmet i Tanzania

Flerohopp
Hemma i Flerohopp sitter Liv Gardhem vid köksbordet och skriver tackkort. Hon är hemkommen efter att i tre månader ha jobbat som volontär i Afrika och vill nu tacka dem som stöttade henne när hon samlade in pengar till ”hennes” barnhem och deras skola.
Liv landade i Sverige torsdagen den 31 januari och redan tisdagen därpå hoppade hon in som lärarvikarie på skolan i Orrefors. Dagen efter fick hon erbjudande om att jobba extra som fritidspedagog.
– Vilket förtroende va, säger Liv och häller upp nybryggt kaffe medan hon börjar prata om vad hon ska göra i framtiden.
20-åriga Liv är utbildad undersköterska, men funderar på att börja studera igen. Hon vill jobba med något som har med hälsa att göra, men med vad, är hon ännu inte riktigt på det klara med.
– Jag vill få igång någonting. Hjälpa den som behöver ändra sin vardag. Hälsovetare kanske? säger hon och skrattar. Sakta glider ämnet över till den stora resan och det fantastiska äventyret hon var med om i Afrika.
Hösten var som allra finast den 25 september när den då extremt flygrädda Liv gav sig iväg till Tanzania. När hon många timmar senare befann sig vid foten av berget Killimanjaro var den rädslan redan som bortblåst.
– Jag tänkte bara på vad häftigt allt var och att jag nu faktiskt var i Afrika!
Liv som är van att ha många bollar i luften var inställd på att genast börja arbeta på barnhemmet som hon tidigare kommit i kontakt med, fick allt se på andra visor.
– Jag behandlades som en prinsessa och fick inte på en hel vecka diska ens min tallrik själv.
Men barnhemmets skola hade inget tak, utan bara en presenning som spänts över bakgården och Carolina som förestår barnhemmet har ensam 14 barn att försörja, vilket gör att hon betalar lite pö om pö efter vad hon förmår.
– Hon föder upp kycklingar och vinsten därifrån betalar hon utgifterna med. Därför bestämde jag mig för att hjälpa henne och ringde hem till pappa och sa att de behövde ett tak till skolan. Han pratade med en massa lokala företagare här hemma som ställde upp och samlade in pengar till taket som sattes in på mitt konto och så gick jag och betalade plåten och arbetskraften.
Insamlingen fortsatte på hemmaplan och snart kom det mer pengar och Liv kunde gå och betala virket. Till slut kom också Livs pappa, hennes lillebror och mjölkbonden Thomas Nilsson till Tanzania och då hjälpte de till att måla väggarna. Thomas hade dessutom med sig en massa T-shirts med en Arla-ko på som han gav alla barnen som sedan bar den som en slags måndagsdress.
– Jag har haft jättekul och fått många nya vänner. Men jag har också lärt mig en massa och också blivit lurad, vilket gjort att jag vuxit som människa. Vi lever olika men är inte så olika egentligen. I Afrika håller man inte på att kela med hundar och så som vi här hemma. För dem är en hund bara ett djur som ska vakta huset. Folket lever också på ett annat sätt mer familjenära och allt går väldigt långsamt. Det som inte hinns med i dag kanske man hinner med en annan dag. Varje dag när solen går upp tänker människorna att de just vunnit ännu en dag. Man får inte glömma att det bor otroligt många människor i landet och att de tillhör olika klaner och att det talas 121 olika språk. Men visst kunde man bli irriterad ibland över att allt tar så lång tid, berättar Liv som efter vistelsen i Afrika tycker att vi i Sverige borde kämpa mer för vårt hemland och hålla mer på våra traditioner.
Det som Liv gillade minst var att hon upplevde att en del människor var falska och trodde att hon var gjord av pengar och därför försökte utnyttja henne.
– Men de pengar som samlades in gjorde en enorm nytta, det har jag sett med egna ögon, säger Liv som gärna vill åka tillbaka till Tanzania någon gång.
Resan var Livs äventyr, samtidigt är hon glad över att vara hemma i Sverige igen. Inte mycket slår att få busa med hunden i snön eller ta en ridtur på hästen.
– Jag har också funderat mycket på att respekten för vuxna inte alls finns här hemma på samma vis som där borta i Afrika. Det tycker jag är sorgligt och något vi borde tänka mer på.

Ann-Heléne Thörning