Livet på Flyet under förra seklet

  • Dan Dietrichson, eller Wilhelm Dantes, som han heter som författare, vid familjens torp Flyaberg, eller Flyet, som det också kallas. Här i den lilla torpstugan bodde hans förfäder och om dem och deras liv har han skrivit en roman. Själv växte Dan upp i Brånahult i Nybro kommun.
    reportaget

Till vardags är beteendevetaren Dan Dietrichsons jobb att samtala med människor. På lediga stunder förvandlas han till pseudonymen Wilhelm Dantes och blir författare.
– Mitt jobb är jätteroligt och alla dessa möten och samtal med människor ger mig inspiration. Alla har vi något att berätta, säger Dan, under färden till det lilla torpet Flyaberg eller Flyet som det oftast kallas, i byn Hökhult i Uppvidinge kommun.
En gård från 1850-talet, som var hans mormors föräldrahem och som hans familj genom en slump kom att kunna köpa tillbaka för sex år sedan. Den såldes på 1960-talet, men så efter 40 år var den tillbaka i släktens ägo igen. Då hade Dan själv inte sett gården sedan han var 18 år.
– Något med det här torpet fängslar mig. På 30-talet hade Hökhult 800 invånare och var då större än Lenhovda. I dag finns här 28 bofasta. När vi tog över Flyet fanns varken el eller vatten och golven var tätade med mossa och torv.
Han beslöt sig för att skriva en roman om sina förfäders slit i den första delen av 1900-talets Småland. Varför han ville skriva den under pseudonym vet han inte riktigt, bara att han kände för att göra så. Tre år tog det att få ihop boken och för att få riktig inspiration åkte han två gånger till Florens i Italien, där halva boken växte fram.
– Det låter kanske konstigt att åka till Italien för att skriva om fattigdomen i Sverige, men så blev det och det passade mig. Jag skriver om familjen och den stora barnaskarans vardag och kamp för överlevnad. Deras livs medgångar och motgångar. Men också om arbetet på glasbruket Hjärtsjö, där barnen i tidig ålder började arbeta och om patronen som bestämde, hyttmästaren och fackbasens roll. Om gammelmorfar som jobbade på bruket och i kolmilan inte långt därifrån och om mormor som föds i torpstugan och hur hennes liv kom att bli fram till den dag hon gifte sig.
Hela romanen bygger på verkliga personer, men gårdarna har fått nya namn. Om vissa situationer har hänt i verkligheten, har andra uppstått i författarens egen fantasi. Att Dan är van att samtala i sitt ordinarie jobb, märks också på det sätt historien skildras. En stor del av boken är nämligen skriven som konversation sinsemellan personerna den handlar om.
Vi får följa flera livsöden som Emil och Julia, Dans gammelmorfar och gammelmormor och deras sju barn, men också torparflickan Olga,
För att få reda på hur deras liv kunde ha sett ut har Dan både släktforskat och intervjuat så många människor han kunnat och som fortfarande kommer ihåg hur det var på den tiden. Fattigt var det definitivt. Flyet bestod av en hektar mark och där fanns en ko, en gris och några höns. Torparna levde på det de odlade och på dagsverken de gjorde runt om på gårdarna.
– En liten plätt försörjde en hel familj på sju personer. Skolan som min mormor gick i finns kvar. Till den fick barnen under vintrarna gå i meterhög snö, de två-tre kilometrarna genom skogen. Familjen hade ingen egen häst, så till kyrkan gick familjen två mil fram och tillbaka om söndagarna. Däremot fanns det både skräddare, skomakare och affär nere i byn, berättar Dan.
Sista biten fram till torpet kör Dan på en liten skogsväg. Så står det där framför oss på en liten bergsknalle. Det lilla torpet på 50 kvadratmeter där romanens alla sju barn växte upp. I en oändligt vacker miljö, med vattenblänk i sänkan och omgivet av vackra gärdesgårdar.
– De har jag byggt själv, säger Dan stolt och fortsätter berätta.
– Brukspatronen hade makten. Jag tycker det är viktigt att ha med den makt han hade i boken och hur fackföreningsrörelsen växte fram bland de upproriska arbetarna. Det pratades till och med om revolution. Jag har försökt få fram hur arbetarna kände det på den tiden. Hur de stred för sin rätt. Men samtidigt som det var ett hårt slit på bruket, var det ändå bättre att arbeta där än att arbeta som dräng. Nöjena var inte många men på lördagarna bjöds det upp till dans i vägskälen. Folk var tacksamma för det lilla. Den dagen när de kunde skaffa en till ko, kände de sig riktigt rika.

Dan visar runt i det lilla huset och dukar fram kaffe och sina egna nybakade rågbröd att doppa till. Han är inte bara stolt över att vara ättling till dem som en gång levde i huset, det märks att han också brinner för sitt kall som författare och den gåva han fått att kunna berätta en riktigt bra historia. En historia att föra vidare till alla dem som inte var med på den tiden och som kanske inte förstår hur fattigt det var.
Boken Livet på Flyet är utgiven på eget förlag och kommer att finnas i bokhandlarna i trakten.

 

Ann-Heléne Thörning