Ledare:Är det dumt att tro gott om alla?

En god vän till mig var med om en ovanlig händelse i somras. På hennes väg hem från blåbärsskogen ringer sonen och berättar att han lovat en cykelsemestrande man tältplats i trädgården under natten. Ja, ja, tänkte hon, det är väl någon av hans kompisar som kommit förbi.
Nu var det inte så. Väl hemkommen upptäcks en herre stående intill sitt lilla enmanstält, glatt vinkande, till vänster om hallonlandet alldeles framför stenmuren. Något nyfiken på information om gästen bärs spannen med bär in. De upplysningar som finns att få förtäljer att den vänlige mannen har sin hemvist i Polen, och på sin väg norrut valt denna trädgård som lämplig för övernattning.
Ett öppet sinne och generositet hos dottern gör att hon går ut med en tallrik nyplockade blåbär och mjölk till den semestrande när han intar sin kvällsmat. Handlingen möts med stor tacksamhet visad via kroppsspråk. Muntlig konversation är inte att tänka på eftersom ingen kan den andres modersmål. Men det känns inte som någon brist. Leenden och bugningar räcker gott.
Frampå kvällen när lugnet och mörkret infinner sig kommer också de oundvikliga, oönskade tankarna. Varför valde han just denna trädgård? Är detta ett brukligt sätt att ta sig runt på sin ledighet? Samtidigt dök förra sommarens nattliga stöldräder på många gårdar i kommunen och kringliggande områden upp i minnet. Det var en orolig tid med nattvak, låsta uthusdörrar och polisbevakning.
Nåväl, de flesta människor är lika goda som de ser ut. På morgonen när familjen i huset vaknat plockade mannen ner sitt tält. Han bad vänligt om vatten att värma på spritköket till sitt frukostté. Eftersom det också var tid för mogna hallon, fick nattgästen en burk sådana med sig till dagens cykeltur. Ytterligare bugningar till tack. Under gestikulerande och pekande på en karta från turistbyrån framfördes frågor om vägval till något som kunde tydas som Torsås. Mera pekande och nickningar resulterade i att frågan besvarades, varpå cyklisten fortsatte sin väg upp i länet.
Ja, ni har väl redan räknat ut. ”Min gode vän”, det är jag själv. Fortfarande kommer sommarens händelse upp i minnet ibland. Vilka fördomar har jag? Är det dumt att tro gott om och lita på alla? Säkert ingen fråga som går att besvara med antingen ja eller nej. Det enda som är möjligt är att ta tillvara på sina erfarenheter, goda som dåliga, och lita på sin magkänsla i liknande situationer.
En sak är dock säker. Jag blir glad när jag ser den decimeterlånga polska flaggan som sitter på vårt kylskåp. Den andra saken gästen lämnade som tack var en batteridriven ficklampa. En ypperligt bra lampa som står på fönsterbrädan och leder mig ut till brevlådan. Den ska så få göra under vinterns alla mörka morgnar med en särskild tackhälsning till en okänd, förbicyklande främling och medmänniska!

Eva-Kristina Berg