Lars minns sin barndoms Orrefors

  • orreforswebb
  • CanoScan 8400F
  • orreforswebb3

För Lars Olsson kom beskedet att Orrefors glasbruk skulle stängas för gott som ett klubbslag. I sin ungdom bodde han med sina föräldrar i Stengårdsholma, en halv mil därifrån.
– Jag hade visserligen ingen direkt anknytning till bruket, men mina vänner fanns där, och en stor del av fritiden tillbringades i bruksmiljön, som för min del innebar glädje och trivsel. Mina pojkvänners framtid var i regel en utstakad anställning på bruket, berättar Lars som sedan läng bor på annan ort, men därför också starkt reagerat på det öde Orrefors gått till mötes.
Långt före datorernas tid behövdes ingen extra skolutbildning. Det året, 1940, som han började realskolan i Nybro, var han den enda eleven från Hälleberga socken.
– Jag minns mitt Orrefors och den pulserande hyttan, gravörer i långa rader och konstnärer med Simon Gate och Edvard Hald i spetsen. Den senare var även fabrikschef. När Gate skulle anställas fick han frågan vad han visste om glas. Svaret blev: ”Bara det som finns i dom”.
En annan av konstnärerna var Nils Landberg, som Lars lärde känna i scoutkåren. Lars fick Rune Petersson, som senare skulle komma att bli mästergravör, som patrulledare.
Nöjeslivet kretsade kring Folkets hus och Folkets park, båda resultat av arbetarrörelsen. Folkets Hus bjöd inte bara på filmer utan även underhållning av varierande slag. En ung man som hette Sten Olsson ledde lokalrevyer redan vid 17-18 års ålder. Annars var en populär samlingsplats vid järnvägsstationen, när kvällståget mot Kalmar passerade. På stationen residerade stinsen Lätt, som med sin familj avvek från det vanliga mönstret genom att verka som Jehovas vittne.
Någon kyrklig lokal fanns annars inte i Orrefors på fyrtiotalet. De som var kyrkligt intresserade verkade inom statskyrkan och fick ta sig till Hälleberga kyrka, mest känd för sin store predikant Peter Lorentz Sällergren. Men 1976 inträffade katastrofen. Hälleberga kyrka brann ner och därmed förstördes Gates altartavla, Jesus bergspredikan.
Frikyrkorna fick aldrig grepp om människorna i Orrefors, även om predikant Esslof drog stora åhörarskaror vid sina tältmöten.
– För något år sedan, när jag hade mina vägar mot Orrefors, stannade jag utanför Folkparken och gick upp för kullen. Vad fanns kvar? Ingenting. Naturen hade återtagit området. Inte ens en liten minnesplatta över den plats som en gång beredde ungdomen så mycket glädje gick att se.
Orreforsparken invigdes troligen 1927. Vid slutet på sextiotalet var sagan slut. Ungdomarnas krav på nöjen hade ändrats. Orreforsparken innehöll värdefulla kulturella inslag i och med att konstnärerna Hald, Gate och Landberg medverkat vid utformningen av anläggningen. Vid danserna spelades traditionellt damernas tre.
– Blev man uppbjuden på den första dansen, kunde det bli en oberäknat lång cykelfärd i natten. Kanske Flygsfors, kanske Gullaskruv. En gång hamnade jag i Deragård. Men i regel gick cykelfärden direkt hem till Rundal till nattligt ackopanjemang av kornknarren vid Bocklareboda och nattskärran i Mellanhagen.
Men däremot vill Lars avliva den myt om bråk och slagsmål på gamla festplatser som så ofta florerar. I Orrefors såg han inte till en tillstymmelse till bråk, vilket också gäller under den tid han själv spelade i en dansorkester.
Idrottsintresset var stort i Orrefors, och allt kretsade kring hjältarna i fotbollslaget, som enligt vad Lars minns, oftast spelade mot Kalmar AIK.
– Själv var jag mycket intresserad av friidrott och lyckades på Fria idrottens dag saxa mej över 1.35 och därmed rädda en poäng en poäng till Orrefors IF. Ledare var då den utomordentligt sympatiske Eric ”Målarn” Petersson, som tyvärr gick bort 1948, det år jag själv upplevde min största idrottsupplevelse, den svenska gymnastiktruppen med uppvisningar på Wembley.
Det var också samma år som han i Folkparken träffade Orrefors första kvinnliga glaskonstnär, Ingeborg Lundin, som svävade fram i The new look. I dag finns en liten gravsten på Hälleberga kyrkogård med hennes namn. En påminnelse om livets förgänglighet.
Orrefors dansorkester var Holton, med en samling musikanter av mycket hög kvalitet. Med två saxar och en klarinett fick de fram Glen Miller-soundet. På 40-talet bjöd de på sådana godbitar som Always in my heart, Tico-tico, You belong to my heart, La vie en rose etc. Vid midnatt, när alla ungdomar startade cykelfärden hemåt tonade fortfarande Holtons signatur, Say it with music i öronen. Stommen i denna orkester utgjordes av bröderna Bjerding. Glädjespridare, som nu är borta liksom övriga orkestermedlemmar.
Andra världskriget drabbade naturligtvis även bruket, som dock överlevde krisen. Skytterörelsen gick framåt, och i Orrefors startades en skytteförening som låg mitt emot Folkets park.
– Det närmaste vi kom kriget var V2-explosionen utanför Knivingaryd. På nätterna kränkte engelsmännen det svenska luftrummet, och även över Orrefors hördes det nattliga mullret från de flygeskadrar som någon timme senare skulle sprida död och förintelse över tyska städer. En gång våren 1945 drog det in moln över Orrefors från jättebränderna i Berlin. En svensk soldat stupade efter beskjutning från ett tyskt flygplan i Lappland, att jämföras med tiotusentals stupade i vårt broderland Finland.
Midsommarafton 1950 befann sig Lars som vanligt i folkparken. Då spred sig nyheten att det utbrutit krig i Korea. Det skulle aldrig hända mer, hette det efter freden 1945. En allvarlig tankeställare för de ungdomar, som dansade vidare i sommarnatten till Holtons ljuva musik.
I dag bor Lars i Gislaved, men tackar Orrefors för alla goda minnen och hyser förhoppningar att samhället kan leva vidare utan sitt glasbruk.