”Kunskapsspridning är nyckeln till att förhindra självmord”

  • _MG_3226

Söndagen den 6 oktober 2013 är en dag som kom att förändra Maria Pedersens liv. För alltid. Sedan den dagen kommer ingenting någonsin bli sig likt igen. Den 6 oktober 2013 var dagen då hennes son, Fredrik, tog sitt liv.

Kalmar län. Vi träffar Maria Pedersen över en lunch på en restaurang i Mönsterås. Hon är en av många änglamammor, det vill säga mammor som har ett barn i himlen. I Marias fall handlar det om en son. Fredrik hette han. Han skulle ha fyllt 27 år i år, men han begick självmord som 22-åring. Händelsen är något som för all framtid kommer påverka människor i hans närhet, framför allt mamma Maria.
– Jag gillar inte uttrycket livet går vidare. Ja, allt fortsätter visserligen. Men i en helt annan form, livet blir aldrig detsamma igen, säger Maria.
Hon fingrar på ett pärlat armband hon bär runt handleden. Bokstäver bildar ordet ”suicide zero”.
– Efter Fredriks död sökte jag information överallt, jag var som en svamp och ville veta allt om självmord. Det var då jag kom i kontakt med organisationen Suicide Zero.
De sökte volontärer och Maria kontaktade dem för att se vad det innebar.
– Jag började pärla armband där pengarna från försäljningen går till arbetet att minska antalet självmord. Jag har nog gjort några tusen armband under åren, säger Maria, som idag är en aktiv volontär.

Varje år tar cirka 1 500 personer livet av sig.
– Det är drygt fyra om dagen. 30 liv i veckan, säger Maria sorgset.
Den största åldersgruppen som begår självmord är mellan 45-64 år. 70 procent är män, 30 procent kvinnor. I åldersgruppen 15-24 år är självmord den vanligaste dödsorsaken Sverige.
– Många vet vad nollvisionen i trafiken är. Då dör det runt 260 personer om året i trafiken. 2008 tog staten ett beslut om nollvision med självmord, men inte mycket har hänt med de siffrorna sedan dess,
säger Maria och betonar återigen siffran på 1 500 självmord.
Hon säger att allmänheten har för lite kunskap kring problematiken.
– Jag visste inte heller något innan 2013, säger hon och tillägger direkt.
– Kunskapsspridning är nyckeln till att förhindra självmord. Idag är det mycket tabu kring det, de flesta vågar inte prata om det. Men vi måste börja våga prata om psykisk ohälsa.

Att berätta att man har brutit en arm eller ett ben är inga konstigheter. Men att man mår dåligt inombords är inget man pratar om.
– Får man diagnosen cancer kan döden bli en konsekvent. Likaså är det med depression. Där kan det också sluta med döden. Men depression är behandlingsbar, det finns hjälp att få.
Maria säger att visste hon det hon vet idag, hade sonens död förmodligen gått att förhindra.
– Vi vet att det var en depression som låg bakom. Idag kan jag se alla tecken, nu vet jag vad man ska leta efter. Men det visste jag inte då.
Allting började våren 2013.
– Vi såg hur Fredrik förändrades. Han var väldigt lättirriterad, låg, ville inte äta riktigt, var inte sugen att hitta på något och ställde mycket existentiella frågor som vad är meningen med livet?
Maria och Fredrik hade en god kontakt, så gott som dagligen. Mammans oro växte ikapp med att tiden gick.
– De sista veckorna kunde jag knappt ställa några frågor till honom, han blev bara arg och irriterad. Han grät mycket, vände ofta bort blicken. Och vi som brukade småbusa eller jämföra vem som var brunast, säger hon och puffar lätt på sin arm, precis som Fredrik brukade göra.

Det var få i Fredriks närhet som verkligen märkte något.
– Han hade en mask hemma, en på jobbet, en bland kompisarna.
Två dagar innan självmordet arbetade han som vanligt. Ingen av arbetskamraterna hade ens tänkt tanken att de skulle stå utan en kollega när nästa arbetsvecka började.
– Fyra veckor innan självmordet sökte Fredrik hjälp på sjukhuset. De skulle skicka hem en remiss, men den hann aldrig komma.
Två dagar innan sökte han hjälp på psykakuten.
– De frågade om han ville bli inlagd. Svaret blev så klart nej, så han åkte hem.
Hon minns mörkt tillbaka på söndagen den 6 oktober 2013, dagen då allting hände.
– Fredriks syster hade precis fått barn och vi samlades för en lunch. Fredrik var jättelåg och ville först inte komma. Jag minns att jag sista dagen i hans liv tänkte tanken, tänk om han tar livet av sig. Men nej, jag kan inte fråga om det.
Idag tänker hon tvärtom.
– Myten att inte våga fråga ifall man väcker den björn som sover är bara en myt. Är du orolig över någon så ställ frågan. Jag har känt en otrolig skuld att jag aldrig frågade.

Lina Watanen

Läs hela reportaget i Kalmar Läns Tidning/Nybro Tidning den 9 maj 2018