Joakims bästa tips för en julhelg i läsningens tecken

  • Joakim Carlsson delar med sig av sina bästa julbokstips.
    joakimwebb

Ska du läsa i jul? Varför då inte läsa lite om julen, eller rättare sagt läsa om några udda sätt att fira jul. Eller är de kanske helt typiska?
Här är några tips på skildringar av hur man i litteraturens värld kunnat fira jul som viking, rockstjärna på 1970-talet, veterinär på 1930-talet eller belgisk detektiv i det tidiga 1900-talets England.

Frans G Bengtsson: Röde Orm

Kalmar.Frans G Bengtsson mustiga skildring av vikingarnas julfirande vid Harald Blåtands hov är eller borde vara obligatorisk läsning för alla som sysslar med svensk litteratur. Det är nionde kapitlet i ”Röde Orm” och en sådan uppvisning av intriger, frosseri, våld och andra excesser att man nästan blir matt av att läsa det.

Frans G Bengtssons stil är knapphändig och lysande. Orden förmedlar vad som händer, undertexten berättar vad människorna känner och tycker. Det gemytliga frosseriet och drickandet sker i själva verket mellan dödsfiender och då och då lyser den tysta maktkampen igenom. I mångt och mycket påminner det om sentida maffiaskildringar eftersom begrepp som heder, familj och makt är så väsentliga. Frans G Bengtssons korthuggna humor ger dock detta julfirande en annan dimension. Sentida dialogmästare som filmregissören Quentin Taratino (Reservoir Dogs, Pulp Fiction) hade säkert uppskattat Bengtssons stilistiska behärskning. Som när Röde Orms följeslagare Toke hamnar i bråk, men han och rivalen inte vill störa den av kungen påbjudna julfriden. De två går ut under förevändning att de ska pissa. Efter en stund återvänder Toke, sårad och blödande och konstaterar krasst:

– Det tog sin tid; men nu har han pissat färdigt.

Strax före millennieskiftet gjordes omröstningar om vilket som var 1900-talets mest betydelsefulla svenska bok. ”Röde Orm” fanns alltid med högst upp på listorna, trea på en som gjordes av SVT och sjua på en som genomfördes av tidskriften Biblioteket i Fokus.

Ulf Lundell: Sömnen

Rockstjärnan Tommy tar ett sabbatsår hösten 1976. Han blir kär i Helena, han blir förvirrad och han blir tvungen att gå på julfirandet som hans flickväns släkt ordnar.

Lundell är aldrig bättre eller roligare än i skildringen av julkalaset med grötrimmet ”Torsten, mer borsten” som en höjdpunkt. Vad man än tycker och har tyckt om Ulf Lundell är julskildringen i ”Sömnen” en svensk klassisker. Frustande vital, rolig och pricksäker i sin skildring av svenska kalas med sina obligatoriska syskonfejder och allför generöst tilltagna flöde av mat och dryck.

Det mesta gäller fortfarande, men i detaljer är det dessutom det svenska 1970-talet som fångas med förödande träffsäkerhet.

Ulf Lundell är en författare som delar upp publiken – antingen avskyr man honom eller så älskar man honom. Från början var det hans språk som var kontroversiellt och väckte stor uppmärksamhet i samband med romandebuten med ”Jack” 1976.  ”Sömnen” var hans andra roman och på många sätt är det en av hans bästa böcker; mer strukturerad och mindre spretig än ”Jack” och utan den senare produktionens tendens att fastna på tomgång.

På senare år har det blivit allt svårare att sära på Ulf Lundells offentliga framtoning och författaren. I vissa avseenden framstår hans böcker som krönikor om hans liv, men med en ständig tillsats av osäkerhet för vad som är sant och vad som är påhittat.

Julavsnittet i ”Sömnen” präglas av energi, humor, akttagelseförmåga och stilistisk koncentration. Det är Lundell när han är som allra bäst.

James Herriot: Nästan bara rara djur

James Herriot (eller James Alfred Wight som han egentligen hette) var en veterinär på engelska landsbygden som blev känd genom att med godmodig humor berätta om händelser ur sin praktik. Förmodligen är han ännu idag världens mest berömda veterinär.

I Sverige blev han känd när TV-serien ”I vår Herres hage” byggd på hans böcker blev en jättesuccé omkring 1980. Den charmiga TV-serien lever nästan upp till sin liitterära förlaga, men en del av Herriots historier gör sig bäst som läsning.

Till dem hör julhistorien i ”Nästan bara rara djur”. Den är bara åtta sidor lång, men ett utomordentligt exempel på Herriots litterära fingerfärdighet.

Efter en trevlig julafton kallas Herriot tidigt på morgonen ut för att ta hand om en sjuk ko. Ägaren uppträder buffligt och otrevligt och berövar effektivt Herriot hans julkänslor. När han återvänder till praktiken är han på bristningsgränsen och där väntar ett nytt uppdrag – att ta hand om en plötsligt sjuk get…

Wight/Herriot är omisskännligt brittisk i sin stil, men har ingen strävan efter att vara litterärt avancerad, utan är ute efter att underhålla. Precis som när det gäller PG Wodehouse är det humorn som räddar läsarens intresse trots att miljöerna kan kännas avlägsna. Samtidigt står nog de flesta närmare Herriots tämligen realistiska skildringar av djur och gödsel under 1930-,1940, och 1950-talen än det eviga snobbiga 1920-tal som Wodehouse gjorde till sin värld.

Enligt en hemsida har Herriots böcker sålt i 80 miljoner exemplar runt om i världen och kommer fortfarande i nya upplagor. Det säger en del om hur mycket publiken kan uppskatta en vänlig ton, skarpsynt humor och kärleksfulla miljöskildringar.

Agatha Christie: Hercule Poirots jul

Hercule Poirot riskerar en ensam och trist jul. Men ett mord kommer till hans räddning. En snobbig och obehaglig man vid namn Simeon Lee har blivit brutalt mördad fast han uppenbart befunnit sig ensam i en slutet rum. Den lille belgiske detektiven med skarpsinnet och det oändliga självförtroendet tar sig an fallet med sin vanliga energi.

Agatha Christie skrev 33 romaner där Hercule Poirot var huvudpersonen. Tillsammans med Sherlock Holmes är han den mest klassiska av alla engelska romandetektiver. Ändå är han på många sätt modellerad som en motsats till Sherlock Holmes: Poirot är belgare, kort och tjock och förefaller betydligt mer socialt fungerande än Sherlock Holmes. Det de båda har gemensamt är en gränslös och motiverad tilltro till det egna intellektet.

Christie var en mästare på att göra mord och våld till småmysig underhållning. Hon är skicklig på att teckna karaktärer så pass att man tycker sig lärt känna dem en smula, men inte blir särskilt skakad av om de måste mördas för intrigens skull. Även om motiven inte sällan rör sig om sex, girighet och skamliga familjehemligheter, finns det inga skildringar som kan väcka anstöt.

Hercule Poirots jul är en av Christies bättre deckare, även om upplösningen inte är i klass med hennes mest raffinerade – den i ”Dolken från Tunis”. Som trivsam förströelse när man rapande på julskinka vill läsa något lagom spännande och underhållande är den dock förträfflig.

Joakim Carlsson