”Jag ville lära mig om livet”

  • _MG_6594

Margareta är svensk, maken tysk och parets fyra barn kom alla att födas på Nordirland. 

Torsås. Margareta småler när jag frågar om kopplingar till Torsås, hennes nuvarande bostadsort.
– Jag föddes faktiskt i Karlskrona.
Familjen är från Uppsala, men tog ett pausår i Karlskrona.
– Där föddes jag. Men jag var bara några månader när vi flyttade tillbaka till Uppsala, där bodde jag sedan i samma hus tills jag var 19 år och flyttade
hemifrån.
Under och efter studietiden tillbringade Margareta mycket tid studentcaféer i studenttäta Uppsala.
– Vi diskuterade allt mellan himmel och jord. Mycket handlade om att hela världen låg öppen och själv ville jag lära mig mer om livet.

En del vänner åkte till Indien för att söka sig själva, några till England som au pair. Margareta fick nys om ett volontärjobb i England.
– Det här var i början på 70-talet, när man höll på att slussa ut personer från mentalsjukhus, då man börjat se individerna mer och mer. Jag blev volontär på ett community, ett ställe för människor som
behövde pröva på livet utanför mentalsjukhusen.

Hon stannade sex månader, innan det var dags att nyttja returbiljetten till Sverige.
– Jag upplevde mycket och det var ett fantastiskt läroställe.
Hemma igen funderade Margareta hur hon skulle orientera sig vidare i livet.
– Jag passade min brors barn, jobbade administrativt och sökte halvhjärtat in till lärarutbildningen.
Hon suckar djupt och säger att hon inte kom in, vilket hon är oerhört glad för idag. Då hade hon nog aldrig fått uppleva allt som kom att vänta.
– Jag minns så väl när jag sökte arbete på ett boende. Chefen bara tittade på mina betyg, och sa att jag inte fick jobbet. Det kändes hemskt att hon inte såg till mig som person.
Tiden som volontär hade nämligen fått Margareta att inse att med enbart god vilja kommer man långt.
– Jag kände att jag vill vara fri, nu sticker jag. Så jag packade min ryggsäck.

En resa bokades till Nordirland. Planen var att stanna ett halvår, men hon kom att bli kvar. I hela 35 år.
– Jag kom till Camphill Community Glencraig där man tog hand om barn som tidigare inte synts i samhället, barn med funktionsnedsättning och speciella behov. Man imploderade en människosyn om att alla har en kropp, själv och ande och att man ska se hela människan.
Grundarna bakom verksamheten hade själva upplevt vad en hemsk människosyn kan ställa till med, då de tvingats fly från Hitler och nazisternas frammarsch.
– Vi skapade en oas med bygemenskap i ett tidigare guvernörsresidens. När jag började hade vi 90 barn och totalt med alla volontärer var vi över 200 personer.
Speciellt för platsen var att den förenade protestanter och katoliker under en tid med intensiva inre konflikter på Nordirland.
– Många år var väldigt osäkra. Det var vägspärrar på nätterna, kontrollerade affärsgator, man tvingades visa upp sina väskor, det fanns krypskyttar och det hände att en grupp
poliser ropade ”bomb-alarm” så vi fick utrymma restauranger.
Men Margareta kände sig aldrig rädd.
Året efter Margareta kom en ny volontär, Norbert Kus. De blev ett par och fick fyra barn. Under småbarnsåren valde familjen att flytta ut från bygemenskapen, till ett eget boende. Margareta var hemma med barnen, Norbert fick jobb på en Waldorfskola.
– När barnen började skolan kände jag att jag inte kunde gå hemma längre.

Lina Watanen

Läs hela porträttet i Kalmar Läns Tidning/Nybro Tidning den 14 maj 2020