”Jag tänker på döden och försöker bli vän med den”

  • gitta

Tonen är ärlig och rakt på sak när Gitta Magnell i Minnet av hennes sanslösa levnad berättar om sitt liv.
– Jag har kallat boken för ett reportage och ser den som ett tidsdokument. Jag försöker inte försköna någonting säger hon.

Kalmar. I hela sitt liv har hon skrivit dagbok och anteckningar från mitten av 1960-talet och framåt ligger till grund för boken.
– Den är ett långt reportage om mitt liv. Men nu har jag bränt mina dagböcker och boken har jag ingen lust att läsa om. Det var ganska jobbigt att skriva den och återigen gå igenom upp- och nedgångar i livet, förklarar hon.
I boken kallar hon sig för Ingar, vilket är hennes andra namn, men ibland kommenterar hon texten i parentes.

– Jag skrev för att jag ville ta reda på mig själv… men det tycker jag inte att jag fått någon klarhet i. Ett tema i boken är jämställdhet, det har jag aldrig upplevt med en man. Som ung var jag var otroligt nyfiken, hade stor livsaptit och åkte på lite smällar. Jag har kastat mig ut och letat efter djupare kärlek, men har inte hittat den. Så valde jag också ganska omöjliga män.
Någon sa att boken är tragisk eftersom hon aldrig hittat någon man och eftersom hennes yngste son Teo, som är 40 år och autistisk, aldrig blivit vuxen.
– Men jag håller inte med om den beskrivningen. Teo vill inte vara vuxen, han talar inte om ålder. Han säger, mamma, jag bara är. Han är fantastiskt meditativ och kärleksfull, jag ser honom som en gåva, men det var jobbigt i början. Numera är Teos pappa och jag mycket goda vänner och Teo är trygg på sitt boende, fast det är jobbigt att inte kunna träffa honom på grund av corona.

Gitta Magnell bodde med sin make och deras två söner i Gällivare. Makens drickande blev ett allt större problem och en dag fann hon i hans morgonrock ett brev till en annan kvinna.
– Jag var vansinnigt förälskad och trodde att vi skulle hålla ihop hela livet.
Familjen flyttade till Kalmar, Gitta hade för pengarna hon fått ärva efter sin far gjort i ordning ett litet hus på Skälby gård där hon vuxit upp tillsammans med sina syskon. Men en dag 1965 brann huset ner. Ett svårt slag, men händelsen blev också början till hennes frigörelse. Ett par år senare skilde hon sig och som ensamstående mamma inledde hon sin journalistbana på några landsortstidningar. År 1974 kom hon till Dagens Nyheter där hon arbetade i drygt 20 år.
– Man kan säga att jag gick den långa vägen och jag utbildade mig genom en journalistkurs på Kungälvs folkhögskola. Hemma  hade vi Kalmar läns tidning, Östra Småland och Barometern plus Svenska Dagbladet. Far och mor var humanister. Far var en trygg bonde, mor var mycket intelligent och musikalisk, hennes far var kantor, men hennes småsyskon dog i spanska sjukan. Många barn och unga dog i den hemska sjukdomen.
Det är en solig och varm fredagseftermiddag. Gitta sitter i solskenet utanför sin lägenhet i centrala Kalmar, inte långt från slottet. På bordet har hon lagt sin nya bok, den kom ut bara ett par dagar innan hennes lillebror Ola avled.

I stället för releasefest följde en tid av sorg. Bredvid ligger den inbundna utgåvan av Ord och inga visor, boken med Olas sånglyrik. Hon har bestämt att Olas sång Regnets kvarter ska sjungas på hennes begravning.
– Jag tycker hans text har blivit sannspådd. Han skrev mycket om miljöförstöring och att man skövlar åkermark och bygger överallt, säger hon och citerar: Musiken var ljus men belysningen skum/I regnets kvarter innan husen blev slum/Och frukten som föll var ett rus i ett rum/En våg i en värld som gick sönder.

Janne Adeen

Läs hela reportaget i Kalmar Läns Tidning/Nybro Tidning den 4 juni 2020