”Jag håller på tills mitt hjärta stannar”

  • torstenDSCN4318 (kopia)

Första gången tidningen skrev om lantbrukaren Torsten Johansson i Norra Sävsjö var för tio år sedan. Då berättade vi om en man som levde som om tiden hade stått still, med ett liv påminnande om det som levdes på 1800-talet. Nu tio år senare, har i princip inget förändrats, mer än att djuren är färre. Tre kor, fyra katter och fem höns.

– Man måste hålla sig igång med något och det gör jag genom mina djur, säger Torsten medan han fyller hö i några gamla plastsäckar. Höet ska han gå en bit bort med, till sina tre ståtliga kor av Angusras, som ivrigt väntar i hagen. Djuren som är av köttras och mycket välväxta, ska inte ätas, bara beta och hålla landskapet öppet. 78-årige Torsten är ingen jordbrukare av den vanliga sorten, utan mer udda och annorlunda. Hans livsfilosofi bygger på att man ska göra som man gjorde förr och att det man gjorde då var mycket bättre. Bonde blev han kanske inte för att han ville bli det, utan mer för att han tog över gården när föräldrarna gick bort. Annars var han sågverksarbetare i grunden och jobbade på Gransjösågen i Emmaboda kommun.

– Jag fick aldrig några syskon, för farsan tyckte inte om skrikiga barnungar. Han var arg på barn och trött på livet. Han hade fått bältros i halva ansiktet så att synen försvann och skulle egentligen tagit medicin, men skippade det. Han föddes 1900 och dog 70 år senare, säger han och kliar sig lite på armen och lägger pannan i djupa veck.

Mamman fortsatte att bruka gården i ytterligare 20 år och blev en riktig expert på att hantera kor. När hon också dog 79 år gammal blev Torsten ensam kvar och då hade Sverige hunnit gå med i EU och med det medlemskapet försvann också möjligheten att få mjölken hämtad av mjölkbilen.

– Det där med EU var ett dumt jäkla påhitt. Vi hade för få kor och sedan dess har jag bara haft amkor och köttboskap. Jag får inte ha mer än fyra kor och jag har tre. Egentligen ville jag ha en tjur, så det kunde bli lite kalvar, men det går inte. En del tycker jag missköter gården och Länsstyrelsen kommer hit ibland och kollar. Sist var 2011 och jag blev av med mina djur. Egentligen orkar jag inte, men gör så gott jag kan och kommer att hålla på tills mitt hjärta stannar. Nåt måste jag ju ha att göra!

Torsten pratar mycket och gärna och blir glad av besöket. Annars är dagarna oftast en upprepning av varandra. Vaknar klockan 6.30 för att höra dagens väder på radion. Sedan utfordra korna innan det blir frukost för egen del.

– Men vad ska man äta? De sägs ju att kött inte är bra. Inte underligt att så många blir vegetarianer när så många missköter sina djur. Det är bara stordrift som räknas nu för tiden. 

Ann-Heléne Thörning

Läs hela artikeln i KLT/NT 16 april 2020