I Sverige slipper eleverna bli slagna

  • Integrationssamordnaren Vivi Andersen visar barnen på Ljunghaga skola, Nybro Tidning och det blir jubel över att de varit på förstasidan. Foto: Ann-Heléne Thörning
    DSC_0077

De har alla flytt från sina hemländer och hamnade efter stora umbäranden till slut i Sverige och Nybro där de fått en fristad och möjligheter till ett nytt tryggare liv. Barnen på Ljunghaga skola älskar verkligen sitt nya hemland och sin skola med de snälla lärarna.
Lunchen är avklarad och eleverna har precis plocka undan glas och tallrikar från borden. Här hjälps alla åt. Såväl elever som lärare som inte bara undervisar, utan även tolkar, tröstar och fixar med det mesta.

Jag dyker upp för att fortsätta skriva om hur flyktingbarnen har det i sin nya skola och barnen samlar sig ivrigt runt mig för att komma åt och titta på den nytryckta tidningen som pryder första sidan med fyra glada killar från klassen med de yngre. Samma bild finns på löpsedeln som jag tagit med sig och som de hänger upp på en vägg. Någon blir besviken för att han inte finns med på bilden och jag förklarar att det inte alltid kan bli gruppbilder i tidningen och att det kommer fler tillfällen.
I dag ska jag prata med de äldre eleverna och innan jag går in i klassrummet anar jag inte att det ska bli så känslosamt som det blir.
Med är integrationssamordnaren Vivi Andersen, läraren Martin Collin och hjälpredan Ismael Abdulla, som egentligen är läkare, men som i sin väntan på att klara språket och kunna få börja jobba, varje dag finns till för barnen.
Gemensamt språk
Fördelen i den här klassen är att alla, även om de kommer från sju olika länder, kan göra sig förstådda genom det gemensamma arabiska språket. Ett par elever pratar fyra språk.
Huvudämnena på Ljunghaga skola är svenska, matte och engelska, men här behövs också mycket kärlek, eftersom de här barnen har varit med om mycket traumatiska saker i sitt liv. Och kärlek får de här. Det vittnar ungdomarna om när de börjar berätta om sina skolor i hemländerna. De flesta kommer från Syrien och jag förstår snart att skolsystemet där, påminner lite om det som fanns när jag själv var barn. Ett system där lärarna hade rätt att aga sina elever och utnyttja sin makt.
Fem fel blir fem rapp
16-årige Amir börjar berätta om hur han på hög nivå spelat fiol i 10 år. Han, precis som sina skolkamrater, vittnar om lärares övervåld och traditionen att det är okej att slå till en elev så fort de inte presterat rätt svar på alla frågor. En tradition som egentligen inte är laglig, men som ändå finns kvar. Mer som ett sätt för lärarna att uttrycka sig.
– Man slåss både i hemmet och i skolan. Här i Sverige är det mycket bättre för här säger man till barnen att sluta slåss, säger Stiven och Rodney fortsätter att förklara:
– Har man till exempel fem fel på ett prov blir det fem rapp av läraren.
– Tack Sverige och regeringen för att vi får vara här, säger Rafat och får genast medhåll av de andra eleverna att Sverige är ett mycket bättre land att leva i. Här får de till och med idrotta på lektionstid! Något som skulle varit helt omöjligt i hemländerna.
Amir fortsätter att berätta om sitt fiolspelande och om hur svårt det är att komma vidare trots begåvning om du inte har rätt medel.
– Tack Gode gud för att du finns Vivi och för all den humanitet vi får här. Vi behöver kärlek, för att vi kommer från ett hårt liv.  Och som flyktingar behöver vi mer än bara att lära oss en massa olika saker, säger Amir, vilket gör Vivi och alla oss andra märkbart berörda.
Vill fortsätta spela
Tyvärr fick inte Amir sin fiol med sig när han flydde till Sverige och nu är hans största önskan att någon skulle kunna skänka honom en fiol, så att han kan fortsätta spela. Han vill också gärna gå på Kulturskolan, men vet inte hur han ska få tag i pengar till avgiften.
Arig kommer från Libyen. Där gjordes skillnad på studenter från Libyen och andra som kom utifrån.
– Men här känns det som att vara hemma i sitt hemland, säger hon.
Zuzan är 15 år och från Eritrea. Hon pratar fyra språk och är mycket begåvad, men bara för att hon inte var sudanes fick hon trots bra betyg och stipendium inte gå vidare i högre studier.
– Här är jag lycklig över att bli rättvist behandlad, säger hon medan hon gör allt för att försöka svälja gråten.
Ayat från Jemen berättar att lärarna kan visa upp ett dåligt resultat från ett prov och säga inför hela klassen: ”Titta på denna dumma elev”.
Barnen vittnar alla om rädslan att inte vara tillräckligt bra på proven. För att bli mobbade därför, men också för de slag de vet kommer att delas ut. I Syrien är det vem som är bäst det allra viktigaste. I Sverige öppnas i stället en dörr för varje elev att bli det den själv vill bli.
Ann-Heléne Thörning
redaktion@nybrotidning.com