Hemma hos Glasrikets bilkung på Stjärnamo säteri

  • stjärnamowebb

Kristvallabrunn
Alla har vi väl någon gång med avundsjuka ögon tittat på bilderna till något ”hemma hos”-reportage och tänkt att: precis så skulle jag vilja bo. Några som aldrig behöver tänka så är paret Andersson, som lever sin dröm fullt ut i sitt eget karolinerhus, precis i utkanten av Kristvallabrunn.
En nyanlagd grusväg kantad med 76 stycken lindträd leder fram till den röda gården Stjärnamo som trots att den är nybyggd, ser ut som om den alltid funnits där. Blänket från en liten sjö glimmar mellan husen och på trappan väntar husets ”härskarinna” Ingbritt, med ett välkomnande leende.
Ett rum, öppet ända upp i nock varifrån en takkrona av kristall hänger, är det första som möter.
I det stora lantköket finns förstås både vedspis och ett stort skafferi, medan kyl och frys fiffigt göms bakom kamouflerade luckor. Glöggen står på värmning och på ett fat ligger pepparkakor och lussekatter uppdukade.
– De ser ut lite hur som helst, men alla har hjälpt till att baka dem, säger Ingbritt och syftar på de fem barnbarnen som är upphovet till baket.
Ingbritt är bilkungen Ingemar Anderssons ungdomskärlek, som han lyckligt nog efter en stor sorg, återfann i april 2006. Redan på hösten flyttade de ihop och eftersom han själv inte har några egna barn, så fick han turen att få en stor familj på ”köpet”.
– Jag tänkte att kan Torsten Jansson, så kan jag. Så jag friade, säger Ingemar och skrattar.
Först bodde de i Ingemars gamla hus en bit ifrån, men ganska snart bestämde sig paret för att bygga nytt, fast i gammal stil. Modellen var de gamla sätesgårdarna, karolinerhusen från 1700-talet och allt skulle göras av lokal arbetskraft och av lokala entreprenörer. Tre år tog det innan det 600 kvadratmeter stora huset stod klart för inflyttning i februari 2009.
– Jag tänkte: Ska jag bo ensam med Ingemar här nu, i det här stora underbara huset, säger Ingbritt när hon visar runt. Att hon trivs går inte att ta miste på.
Matsalens väggar är dekorerade med handmålade detaljer och vid ena väggen tronar en kakelugn i blått och vitt. Ingemar berättar gärna om alla detaljer. Väl påläst och historiekunnig som han är, har ingenting i huset kommit till av en slump. Tvärt om. Allt är noga utvalt för att stämma in och passa i miljön.
– Kakelugnen hittade jag på Blocket hos en spisfirma i Norrköping och till möbleringen tog vi hjälp av ett företag som kom hit och möblerade hela huset på bara en dag, berättar Ingemar.
Hanhgår vidare för att visa relaxavdelningen med den stora poolen.
– Ibland går jag bara runt och njuter och tittar på allt. Jag är verkligen tacksam över att kunna bo så här fint, säger Ingbritt ödmjukt och tillägger att hon nu efter många år inom försäljningsbranschen har lyxen att kunna vara hemmafru.
– Ja, numera är hon istället professor i hemteknik och hästskötsel. Så får jag en skorpa någon gång ibland när jag skriker tillräckligt högt, skojar Ingemar.
Ingbritt skrattar åt makens skämt och påminner om att det är dags att gå till köket för att dricka glögg.
Jag frågar om hon tycker att Ingemar hade förändrats under alla år då de inte sågs, men hon säger att han är precis som förr. Och att han inte har glömt sin historia.
Han är född och uppvuxen under ytterst enkla förhållande en liten stuga i Flerohopp med utedass. Kontrasten mot hur han lever idag enormt stor. Ändå är han densamme, med en drivkraft få förunnat. Somä gare av länets största privatägda företag, kallas han inte utan skäl för Glasrikets okrönte bilkung.
När han blickar ut genom fönstren ser han åkrar och skog, den nyanlagda lilla sjön och stallet där familjens hästar bor. Skogsbruk är hans hobby och till gården hör en 120 år gammal tallskog. Genom Ingbritt och hennes dotter Anna som är en framgångsrik ryttare, har han också fått ett nytt intresse. I stallet bor hästarna Anja och Laquest och snart ska också lilla ponnyn Zingo få en ny box. Här är det nästan lika fint som i ett boningshus med glänsande mässingsknoppar som pryder boxarna.

Ann-Helene Thörning