Har skrivit om hur man överlever sorgen

  • Christna-webb

Midsommardagen 1999 dog Christinas man Tommy. Nu har hon, tillsammans med vännen Marita, skrivit boken ”Jag är lyckligt gift, min man är bara lite död”.

Kalmar.De skriver växelvis om ”jordbävningen”, alltså vad som hände, om dagarna precis efter, begravningen och tiden efter begravningen, sorgeåret och hur livet blev några år efter jordbävningen. Också andra röster finns med i boken, som Christinas dotter och bror, och Maritas nye man som skriver om hur det är att vara gift med en änka.

Kämpat för att få barn

När Tommy dog blev Christina kvar med barnen.

– Vi träffades 1985, gifte oss 90, fick Elin 96 och Jonathan 99. Vi kämpade jättelänge för att få barn, och efter två misslyckade provrörsbefruktningar kom barnen på naturlig väg.

På midsommarafton hade de varit på fest. Dagen efter var Tommy trött och stannade hemma när Christina åkte iväg några timmar till föräldrarnas sommarstuga. När Christina kom hem hittade hon sin man, 35 år gammal, död i sängen.

Avskyr midsommar

– Jag avskyr midsommar. Jag har inte firat midsommar sedan dess.

Hon berättar om den kaotiska situationen, om poliserna som upprepade samma frågor gång på gång, och om läkaren som mest satt i telefon och sedan meddelade att Tommy var död

– Just det hade jag listat ut.

Hon berättar om tiden precis efter, när hon inte kunde gå in i sovrummet en trappa upp utan sov i vardagsrummet, och om begravningen som hon knappt kommer ihåg. Det tog tre månader innan  hon fick besked om att han dött av en akut hjärtmuskelinflammation.

Mamma hjälpte till

– Två år senare var det en forskare som ringde, och som sa att även om han hade varit på sjukhus är det inte säkert att han överlevt. Hon kände till ett enda fall som överlevt. Jag var ju inte hemma när han dog, och frågor om hur det var, om han led surrade hela tiden. Men forskaren sa att han nog var mest förvånad.

Den första tiden flyttade mamman hem till henne, och hjälpte till med allt det praktiska.

– Hon såg till att maten stod på bordet  och kläderna var rena. Jag tror inte att jag hade klarat mig utan henne. Jag ammade, det var det viktigaste för mig.

Idag är Christina administrativ chef på serviceförvaltningen på Kalmar kommun. När Tommy dog var hon föräldraledig från jobbet som informationschef.

– Rätt snart gick jag in två halvdagar i veckan, och efter nyår började jag jobba heltid. Jobbet blev en sorgfri zon. Det var räddningen att börja jobba, där var jag som vanligt. Hemma kunde jag inte fatta beslut om jag skulle handla idag eller morgon.

Inga minnen

Barnen var så små när Tommy dog att de inte har några minnen av honom.

– Det jobbigaste har varit att hantera barnens sorg. De saknar inte Tommy, de saknar en pappa.

”I min värld har det alltid varit jag, mamma och Jonathan. För mig är vi inte en halv familj ….Tyvärr kan jag inte sakna pappa som person eftersom jag inte har en aning om hur han var”, skriver Elin.

Kort efter Tommys död hittade Christina organisationen Vimil, Vi som mist någon mitt i livet. Under en period var Christina ordförande för organisationen. Under hennes tid lyckades Vimil stoppa förslaget att försämra barnpensionerna.

Inga mirakelkurer

Det var i Vimil hon träffade Marita i Varberg, som också oväntat mist sin man, och i april förra året bestämde de sig för att skriva boken de själva hade velat läsa. Marita brukade säga ”Jag är lyckligt gift, min man är bara lite död”.

De skriver om sorgeåret: ”Så småningom kommer nästippen ovanför vattenytan och man behöver inte trampa vatten varenda dag”.

De ger tips till den som är drabbad: ”Tyvärr finns det inga mirakelkurer när man sörjer. Det går inte över. Man måste igenom smärtan.”

Men det finns saker man kan göra: Prata om den döde. Berätta. Sortera kort och minnessaker. Skriva dagbok. Läsa. Promenera. Ha något att se fram emot. Ta hand om sig själv och försöka hitta andrum i sorgen.

De ger råd om hur man gör för att bemöta den drabbats: Visa att du vågar ta kontakt. Lyssna. Våga prata om den döda, Hjälp till med praktiska saker. Var inte rädd att störa.

Viktigt att lyssna

– Och man måste vara beredd på att den som sörjer ältar, ältar, ältar. Det är viktigare att lyssna än att prata själv.

De skriver om vad man absolut inte ska säga till den som drabbats av en stor sorg:

”Du är så stark, hade det varit jag hade jag aldrig klarat av det. Precis som om det fanns några alternativ? Jo, det fanns ju ett: lägga mig ner och dö”.

Boken slutar med några tröstande ord:

”Det kommer inte alltid att göra lika ont

Det blir bättre längre fram

Det går att överleva detta”

Idag lever hon mer i nuet, säger Christina, och gör andra värderingar av vad som är viktigt i livet.

– Vi har inte skrivit boken för att komma vidare. Vi har redan gått vidare, även om jag aldrig kommer acceptera att Tommy dog så tidigt. Vi har skrivit den för att vi har en erfarenhet som vi vill dela med oss av i förhoppningen att kunna hjälpa andra.

Borde finnas i alla kyrkor

Boken är utgiven på eget förlag. Den släpps på Alla hjärtans dag Den finns att köpa via bokens egen hemsida, baralitedod.se, hos Dillbergs i Kalmar och nyligen fick Christina besked om att Adlibris ska ta in den. Boken finns också på Facebooksidan, Bara lite död.

– Jag tycker att den här boken ska finnas på varje begravningsbyrå och i alla kyrkor, och vi erbjuder oss att komma ut och prata om boken.

 

Karin Asmundsson

karin.asmundsson@kalmarlanstidning.se