Håkan hjälper fattiga barn och kvinnor i långa loppet

  • hakanjonssonIMG_3537 (kopia)

Bara ett par hundra personer har sprungit maraton på alla sju kontinenterna. Nybrobördige röntgenläkaren Håkan Jonsson är en i den exklusiva skaran. Men han nöjer sig inte med det. – Den 9 april nästa år ska jag springa maraton på Nordpolen, säger han. Fast han springer inte för sin egen skull utan för barnen i Sydafrikas kåkstäder.

Vid ett besök i Sydafrika mötte Håkan Jonsson den svenske läkaren Ingrid Le Roux. I början av 70-talet gifte hon sig med en sydafrikan och sedan dess har hon arbetat i landets fattigaste kåkstäder. Hon grundade organisationen Philani, som vårdar utsatta barn och mödrar.

– Desmond Tutu har sagt att hon är Guds gåva till Sydafrika. Och om Desmond Tutu säger sådant om en, då har man gjort något bra. När Nelson Mandela släpptes från fängelset var hon den första läkaren som undersökte honom. 

Håkan Jonsson bestämde sig för att göra något för de utsatta barnen, uppvuxna i extremt fattiga och ytterst våldsamma miljöer som han kallar för helvetet på jorden. Inför varje lopp föreläser han för att uppmärksamma de hjälpbehövande barnen och deras mödrar i Sydafrika. De pengar som han får in går via Svenska kyrkans internationella arbete till Kapstadens kåkstäder. 

Han har betat av sju kontinenter och för det belönats med en exklusiv medalj. 

Jonsson har mött två fredspristagare, nämnde Desmond Tutu och Moder Teresa.

– Det var en overklig upplevelse att få komma hem till henne i Calcutta och ta henne i hand. Denna gamla och rynkiga kvinna som har åstadkommit så mycket. 

Nästa utmaning för honom är att bli en av de drygt hundra löpare som tagit en Maraton Grand Slam.

– Den 7 april nästa år ska jag vara på Svalbard för vidare färd till Nordpolen, loppet går två dagar senare. Tidigare uteslöt jag att springa där på grund av isbjörnarna, men människan är en finurlig varelse. Hon kan ändra sig när hon fått tänka ett slag, säger Håkan Jonsson när han gästar Kalmar Domkyrka. 

Han är enkelt klädd i jeans, väl ingångna gympaskor och en knallröd t-shirt med texten Låt fler få fylla fem. Runt halsen bär han ett Franciskanerkors. Med det långa ljusa håret som hänger ner över axlarna är han lätt att känna igen. Man kunde ta honom för en åldrande rockmusiker, men han är röntgenläkare. Trots att han fyllt 68 fortsätter han att arbeta, men numera på deltid.

– Jag har låtit håret växa just för att vara igenkännlig. Det har blivit som min image. När jag är ute och springer hemma i Halmstad är det många som vinkar åt mig eller gör tummen upp.

Han har sprungit 13 maratonlopp. I Paris, i New York och i Sydney, men också på kinesiska muren, på Kilimanjaro och på 4000 meters höjd i Ladakh i indiska Tibet.

– Det tråkigaste maratonloppet var i Buenos Aires, ett stadslopp där jag kom till start sliten efter att ha vandrat inkaleden. Däremot var det en fantastisk upplevelse att springa på Antarktis. Men det var 25 minusgrader och blåste halv storm, det var länge tveksamt om loppet skulle gå att genomföra. Jag sprang tillsammans med min son Andreas. Han fick kramp i vaden efter 14 kilometer och då fick vi gå. Våra kläder var gjorda för att hålla kroppsvärmen när vi joggade, men när vi blev tvungna att gå började vi frysa. När vi skulle äta efter loppet upptäckte jag att mina fingrar var alldeles vita och att jag inte hade någon känsel i dem. Då fick jag bege mig till vårt tält och krypa ner i sovsäcken och få igång blodtillförseln till händerna med hjälp av värmekuddar. Det tog ett par timmar och gjorde ganska ont, säger han men med ett leende som understryker att han tycker det var värt det.

Efter Nordpolen då, vad blir din nästa utmaning?

– Jag planerar något som ställer alla de andra loppen i skuggan. Men det är alldeles för tidigt att säga något om det, än så länge är det top secret, säger han och lägger ett pekfinger över läpparna.

Sedan 30 år bor han i en villa i stadsdelen Kärleken i Halmstad. Men Nybrodialekten har han fortfarande kvar.

– Ja, jag brukar bli påmind om det. Inte minst när jag kommer tillbaka hit, då förstärks nog min dialekt.

Har du något knep när du blir riktigt trött?

– Då tittar jag ner på tröjan där det står Låt fler barn få fylla fem. Det ger mig nya krafter. I Jordanien när jag gick in i väggen och stapplade fram i den långa tunga backen några kilometer före målet, kramade jag gång på gång mitt Franciskanerkors. Om någon läkare hade sett hur jag vinglade hade man plockat mig av banan. Men plötsligt var jag uppe på krönet, fick vätskepåfyllning och orkade till och med jogga in över mållinjen. 

Janne Adeen

KLT/NT 13 december 2018