Gunilla föddes med konsten i blodet

  • gunillahå

Hon föddes på övervåningen till Håkanssons Conditori i Lindås, 1944, och fick namnet Gunilla Håkansson. Förmodligen var väl hennes första intryck i den lilla babynäsan en härlig bröddoft. Och i blodet bar hon gener som skulle göra henne till både konstnär och visionär.

Emmaboda.
– Mina föräldrar hade bageri, konditori och café och min far gjorde så fina tårtor. När han vilade middag, så fick jag ligga på hans arm och titta i hans tårtbok. Det var en enormt kreativ miljö jag växte upp i, säger Gunilla och ler.
Som barn var Gunilla och hennes fem syskon mycket hos morföräldrarna som bodde på gården intill. Själv tror hon att få barn växt upp med en så rolig barndom som de hade i konditoriet och på bondgården.
Minnena kom till hennes hjälp i sorgearbetet när den äldre brodern gick bort i cancer 2008.
– Då bestämde jag mig för att skriva ner alla mina barndomsminnen och på så vis kunde jag mitt i sorgen skratta mig bort tack vare dessa fina, roliga minnen.
Tre år senare drabbades hon själv av en svår cancer, som var nära att knäcka henne, men som hon klarade tack vare kämparglöd och en stark gudstro.
– Tidigare hade jag varit med och skrivit i Dackebygd, som är Vissefjärdas årskrönika, men aldrig om mig själv. Nu blev jag ombedd att skriva om min barndom och Håkanssons Conditori, vilket jag gjorde.

Men tillbaka till ungdomsåren. Gunilla berättar om en morbror som efter tio år i Amerika återvände till Sverige för att ta över en gård med kor och hästar. Han var äldst av tio syskon och på den tiden var det den äldste som tog över.
– Han måste varit världens sämsta bonde, men han var så rolig. Han sa alltid well, well och jag undrade vad det betydde.
Vad Gunilla inte visste då, var att hon en dag skulle både prata och lära ut andra språk.
Faderns mjölastma gjorde att det blev tal om att något av de sex barnen skulle ta över rörelsen.
Gunilla blev lovad guld och gröna skogar om hon gjorde det. Men hennes tre drömmar var större än så och hon tvärvägrade. Dock tog en av bröderna senare över bageriet.
– Jag var nog en jobbig tonåring som ville åka till Paris och lära mig franska och måla, bli författare eller starta barnhem i Afrika. Jag var en orolig själ och vantrivdes på gymnasiet.
Gunilla bodde då i Kalmar.  Hon brevväxlade med sin mors moster i Minneapolis.
– En dag gick jag till sjömansförmedlingen för att ta mig till Amerika. Jag fick jobb på en kryssare. När jag berättade detta för min mor, låste hon in mig så jag inte kunde åka iväg, skrattar Gunilla.

Men som 19-åring åkte hon iväg på språkresa till Paris, där hon gärna ville stanna kvar. De sparade pengarna tog förstås slut, men hon fick in pengar genom att börja sälja tidningar samt städa på ett penisonat. När hon återvände till Kalmar gick hon sista året på läroverket, följt av en fil magister examen i franska, engelska och språkvetenskap på Lunds universitet. Men Paris lockade och snart var hon tillbaka. Hon träffade sin dåvarande pojkvän och genom honom kom hon in i franska och grekiska konstnärs- och författarkretsar. Hon befann sig i Aten just under militärjuntans statskupp. Bland annat blev hon där bekant med Mikis Theodorakis. Men det är en annan historia, allt för lång att ta här.
Osäkerheten ute i världen gjorde att hon ville hem till Sverige och väl där fick hon jobb på Tekniska Högskolan i Lund, på arkitektursektionen. Hon var sekreterare och assistent i internationella studier med eget ansvar för kurser i teknisk franska. En dag blev hon tillfrågad av professorn att vara tolk och en av reseledarna på fältresor i Algeriet och Norra Vietnam. Detta var under åren 1974-76. Ett team studenter skulle dit och skissa på förslag till stora byggnader som barnstugor och skolor. Eftersom Vietnam varit franskt en gång, skulle hon lära studenterna och lärarna att prata franska.

– Det var bara det att när vi kom dit pratade alla tyska. Men jag klarade ut det ändå och fick till och med en gång under en bankett för en byggnadsminister hålla ett tal på tyska. Jag, en enkel bagardotter, skulle också skriva dagbok och översätta byggnadsteknik. Jag som inte ens kan slå i en spik, skrattar Gunilla.
1979 bestämde sig Gunilla för att ta tag i drömmen om att bli konstnär. Hon sade upp sig och skrev istället in sig på Ölands Folkhögskola med inriktningen språk och konst.
– När vi hade en kurs i kroki första gången, kände jag en stor lycka, utbrister hon.
Som den sökare hon är besökte hon ett par år senare Klintagården på Öland där hon överlät sig till Gud. Då hade hon innan gjort en pilgrimsresa till Israel och en annan resa till Warszawa som gjort henne intresserad av det judiska.

Ann-Heléne Thörning

Läs hela reportaget i Kalmar Läns Tidning/Nybro Tidning den 14 november 2019