Glada grabbar har spelat i mer än 50 år

  • Full fart bland volleybollspelarna
    volleywebb2
  • Kurt Hansson, Sven Weldin, Per-Olof Wångma, Rolf Anner, Jan Karlsson, Sven-Olof Hultqvist , Leif Johansson och Bo Karlsson
    volleywebb3
  • Först måste nätet trasslas ut
    volleywebb1

Nybro
Många som börjar med en viss träning lägger av efter några år när annat kommer emellan. Men det gäller inte ett gäng grabbar som varje tisdagskväll troget tränar i Madesjöskolans gamla gympasal. De håller fast vid sin sport volleyboll till varje pris. De äldsta i gänget har hängt med i 50 år och mer!
Det är tisdagskväll och i omklädningsrummet nere i källaren på Madesjöskolan håller några vitala killar i lite olika åldrar som bäst på att klä om sig till träningskläder. I kväll saknas en i grabbgänget, men de övriga sju är på plats för att ha sin träning som innefattar både volleyboll och bastubad.
– Det här är killarnas kväll. Det tog nästan 10 år för min fru att fatta att den kvällen inte är utbytbar mot något annat, säger Rolf Anner, som har varit med i 25 år. Själv tror han att fruarna nog ibland kan vara lite avundsjuka på att killarna håller fast vid sitt intresse.
Äldst i gänget är Kurt Hansson som varit med i hela 51,5 år. Att han fortfarande springer runt helt obekymrad trots sin ålder, är nästan obegripligt.
– Jag är 76 år ung, klargör han och det är det absolut ingen som betvivlar.
När han började för drygt 50 år sedan var det mest lärare som träffades för att spela och då mest basket. Då höll grabbarna till i Fagerslättskolan.
– Sedan dess har det blivit Transtorpskolan och sporthallen också, innan vi fick tag i denna lokalen. De första åren hade vi tränare, men nu tränar vi oss själva, berättar Kurt.
Efterhand har det fyllts på med nya grabbar, men av dagens gäng är det bara två som varit med i mindre än 20 år och det är Bosse Karlsson och Leif Johansson som kom med för 10 år sedan.
– När man väl har börjat här kan man inte sluta. Billigare motion än den här kan man inte få. andra betalar tusentals kronor om året för att få träna och vi betalar bara 500 kronor om året och det är för hyran, säger Per-Olof ”P-O” Wångmar, som nästan varit med sedan starten.
Volleyboll har det blivit de sista 25-30 åren och alla är överens om att det är den sport som har minst skaderisker. På alla år är en stukad finger det allvarligaste tillbudet. Och så är det förstås jätteroligt att spela.
– Så får man inte glömma bort den sociala biten. Vi har alltid lite att snacka om och så badar vi bastu efteråt och har det trevligt. Är någon borta en träning utan att meddela sig, så undrar vi vad han blivit av. Vi har gått om plats här, så en eller ett par stycken till får plats i gänget, säger P-O, som tycker det kan vara bra att passa på med en liten värvning nu när han har chansen. Alla är ju hitvärvade på ett eller annat sätt.
Varje halvår avslutas med att gänget går ut och äter pizza och tar sig en öl tillsammans. När sommaren är slut är det nästan så att de längtar efter sina killkvällar igen.
Innan spelet kan börja är det mycket noga med uppvärmningen som ingen fuskar med och hela kroppen gås noga igenom. Stående, liggande, sittande och springandes. Sedan börjar matchen och är alla där blir det fyra på varje lag. Reglerna försöker de följa, men ibland blir det lite egna också.
Egentligen skulle de kunna köra som en serie och spela i lag mot varandra, men så långt har de aldrig tänkt, utan lagen ändras lite efter hur många som kommer.
Snart är matchen i full gång och att det skulle vara grabbar i pensionsåldern som spelar, skulle ingen kunna tro. Det här är vältränade killar som på spänstiga ben hoppar högt upp i luften för att träffa bollen. Och att det dessutom är roligt går ju inte heller att ta miste på.

Ann-Heléne Thörning