Gamla dikterna blir nya

  • IMG_2959

Ibland kan ett steg tillbaka vara det bästa sättet att komma framåt. Dikterna i Bo Holstenssons nya bok Språnget skrevs ursprungligen mellan 1982 och -86. Då bodde han i Nynäshamn, sedan 1991 är han bosatt i Kalmar. Nu på 2000-talet har de gamla dikterna blivit reviderade.
– Jag har gått ner i varv och då har dessa dikter kommit ikapp mig, säger Bo Holstensson.

Kalmar. Detta är hans tredje diktsamling. Han debuterade 1997 med Lite på tå och följde upp med Mitt i livet 2012. I förra diktsamlingen närmade han sig haikuns ordknappa format, den här gången är dikterna lite längre.
– Det kändes inte konstigt att gå tillbaka till de gamla dikterna. De har hållit över tid, de är inte för gamla, annars hade jag aldrig gett ut dem. Jag har ett par personer som är mina bollplank, de har läst och tyckt om dikterna. Deras synpunkter är viktiga för mig. För flera år sedan skrev jag skrev mycket om min barndom och samtidigt tog jag tag i dessa dikter. Det var som att det knöts ihop, det fanns connections.

Denna Bo Holstenssons tredje diktsamling kunde alltså varit hans första.
– Men dikterna inte klara då på 80-talet, de var inte språkligt okej. På sina ställen var det lite fel ord eller högtravande, jag har ändrat på det, putsat dem lite. Totalt var det 32 eller 33 dikter, 18 blev kvar och kom med i boken, det här är essensen.
Det som Bo Holstensson skriver är i princip klart när det kommer, möjligen ändrar han något ord.
– Många av dem har kommit i stort sett färdiga. Jag blir förvånad själv över bilderna som jag har, det är inte uttänkt. Det bara kommer, ibland undrar jag varifrån det kommer, hur det går till. Jag är inne i ett slags mood och sedan kommer grejer.

Bo Holstensson har sagt att han inte lever på dikterna, men av dem.
– Så är det nog. Jag skriver inte hela tiden och skrivandet är inget som jag kunnat leva på. För mig är skrivandet en allvarsam hobby.  Jag har inte haft ambitionen att bli författare, möjligen hade jag det när jag var ung och egentligen visste inte något om det.
Bibliotekstjänsts recensent Anne Asplund hyllade Lite på tå och skrev att ”Bildspråket är vackert och innerligt i sin enkelhet. Hans tema skildrar det vardagliga, ’den lilla världen’ på ett kärleksfullt registrerande sätt”.
Holstenson var 20 år när han upptäckte poesin, men det började med musik.  Genom den blev han intresserad av texterna, han ville veta vad de sjöng.

– Jag skrev ner texterna och försökte förstå dem. Då hade jag just flyttat hemifrån. Jag lyssnade på singer-songwriters och en del rock, som pubrockbandet Ducks Deluxe. De var inte världens bästa musiker, men vilket sväng de fick till. När jag lyssnar på musik sitter jag ofta i en fåtölj nära högtalaren. Då hör man bra, man hör hur gitarrerna och rösterna ligger, sånt kan jag njuta av.
Som barn var han pysslig och tyckte om att bygga med lego eller i papp.
– Jag byggde båtar av papp. I tonåren utvecklades det till stora båtmodeller, jag använde hobbyfärg och målade båtarna. Jag satt på golvet och byggde städer och länder i papp. Jag hade mycket fantasi. Det var roligt, sedan tog livet över med andra saker.

Janne Adeen

Läs hela porträttet i Kalmar Läns Tidning/Nybro Tidning den 5 september 2019