”Fyll pappret med färg” är Ann-Chatrins mellannamn

  • _MG_7977

– När jag tänker på det nu efteråt var jag modig. Jag hade ju bara rest till Kalmar och Jönköping innan.
Det säger Ann-Chatrin Schaefer, 73 år, om när hon som 17-åring ensam tog tåget till Göteborg för att fara till England.

Stenbäck. Pardörren till huset står halvöppen. När jag närmar mig öppnas den helt. En rödvit katt försvinner ut medan Ann-Chatrin Schaefer kikar fram och säger hej.
– Nu bor här bara jag, mannen och våra två katter. Annat var det när alla sex barnen bodde hemma, ler hon.
Man kan tänka sig hur mycket spring det varit i huset, när Ann-Chatrin och maken Fritz barn var små.
– Vi har bott i huset 47 år nu. Jag förstår inte att det är så länge.
Ann-Chatrin är född och uppväxt i Ramsås, utanför Ålem. Innan Stenbäck väntade många äventyr.
– Det är mycket tillfälligheter här i livet där det ena har lett till det andra. Det är fantastiskt hur allt kan bli.
Efter realskolan var hon enormt skoltrött.
– Jag var så trött, så trött, på att läsa och ville inte se en enda bok.
Hon började hjälpa till på föräldrarnas gård.
– Jag plockade potatis och drog upp betor.
En dag bestämde hon sig för att ta jobb som au pair i England.
– Jag var 17 år och hade tidigare bara åkt till Kalmar. Och så till Jönköping, på klassresa.

Men hon tog tåget till Göteborg, alldeles själv. Och klev på båten till Chelmsford i England.
– Nu efteråt kan jag tänka att det var väldigt modigt gjort, ler Ann-Chatrin.
Hennes au pair-familj upptäckte snabbt intresset som följt henne i hela livet. Nämligen att måla.
– De ordnade så jag fick gå målarkurser. Det var spännande och kul.
Efter sju månader i England var uppdrag klart, och hon återvände hem till Sverige och Ramsås. Tillsammans med sin syster sommarjobbade hon i caféet på färjorna som trafikerade Oskarshamn och Gotland, samt Oskarshamn och Byxelkrok. Samtidigt växte känslan av att åka längre bort än så.
– När jag stod vid hamnen och skulle åka till England såg jag ett stort fartyg som skulle till Amerika. Tänk om jag hade fått åka med den istället, drömde jag då.

Drömmen kom att besannas, då hon via bekanta tillfrågades om hon var
intresserad att arbeta hos en svensk diplomatfamilj i Washington DC. Hon tackade ja. Och så kom det sig att även hon fick stå intill det där stora fartyget och påbörja resan till Amerika.
– Jag jobbade hos diplomatfamiljen i två år, och gjorde det mesta. Jag hjälpte till med middagar, ordnade cocktailparty, städade, sydde och fick vara frisör.
På andra sidan Atlanten hon att träffa sin blivande man. Det i samband med att hon deltog i ett Luciatåg arrangerat av Svenska kyrkan. I publiken stod bland annat Fritz Schaefer, en ung universitetsstuderande man från Long Island utanför New York. Som efter mötet med Ann-Chatrin så småningom kom att ta sitt pick och pack och flytta till Sverige.
– Vi blev ett par, och när min anställning tog slut fick Fritz godkänt att flytta över sina studier till Sverige, och fortsätta vid Stockholms universitet.

Att stanna kvar i Amerika var inget alternativ, åtminstone inte för damen.
– Två av mina mostrar hade emigrerat till USA och jag hörde många historier om deras nya liv. Men även om jag trivdes bra i Amerika, så ville jag inte bo kvar där.
Paret hamnade i en lägenhet i Täby. 1968 gifte de sig och tre år senare föddes en dotter. Den första av sammanlagt sex barn, alla flickor. Under denna tid hade Fritz blivit klar med sina studier och Ann-Chatrin utbildade sig till förskollärare. En dag damp ett gratisnummer av tidningen land ner i parets brevlåda. En händelse som kom att förändra allt.
– I tidningen såg vi en annons med ett hus i Stenbäck utanför Torsås som var till salu. Vi blev direkt kära i huset.

Lina Watanen

Läs hela reportaget i Kalmar Läns Tidning/Nybro Tidning den 12 september 2019