Från mord till kärlek

  • karinwebb

Karin Wahlberg är läraren som blev läkare som blev deckarförfattare. Nu växlar hon från mord till kärlek. Nyligen kom Än finns det hopp ut, en bok som utspelas i en svensk småstad under den stora polioepidemin 1953.
– Jag orkar inte skriva deckare år ut och år in. Att ha med mord binder upp berättelsen.
Boken är den första i en planerad serie om vardagen på ett lasarett.
– Hjärta, smärta, kärlek på lasarett. Lite som Cherry Ames. Det handlar om levnadsvillkor, hurdana vi är och hur vi är på jobbet, och det är en klassberättelse. Jag beskriver den lilla staden, den är inte jättedyster men lite smårolig, beskriver hon.
Hon är inspirerad av den danska TV-serien Matador.
– Jag vill skriva en bred krönika med många inblandade.
Karin, som är född 1950, använder sina egna minnen från 50-talet, även om hon var för liten för att minnas epidemin 1953.
– Det var 5000 som blev smittade och 3 000 fick förlamningar i större eller mindre grad. Det var i den vevan man utvecklade respiratorn. Det fanns ingen bot, det enda var att förhindra smittan.
I dag är polion utrotad i Europa, men finns i Somalia och vissa asiatiska länder.
Hon poängterar att hon inte skrivit en bok om polio, men att hon har med epidemin som bakgrund i boken.
Hon har ett stort persongalleri i boken, här finns bland andra sjuksköterskeeleven Ella-Kristin och fästmannen Carl, som är blivande läkare, doktorinnan Nancy, Sonja som har en otäck knöl i bröstet, och Kåre som är överläkare på epidemin.
Karin har valt att skapa en fiktiv stad för att slippa begränsningen det innebär om man skriver om en riktig.
– Jag har inte lust att få alla brev med kommentarer om det var 1953, och jag vill inte att någon ska känna sig utpekad.
Hon skriver redan på den andra delen i serien.
– Jag har lagt ut krokar. Jag vet hur det går.
I nästa bok blir det mer fokus på kvinnor, på BB och förlossning.
– Jag skriver om synen på kvinnor, om att vara fru eller fröken. Då krävdes det tvåläkarintyg för en kvinna som ville göra abort.
Den första boken avslutas i december 1953. En tidpunkt som är noga utvald.
–  Jag skriver om den 24 januari 1954, som var den första Frufridagen, Lennart Hylands påhitt att alla kvinnor skulle få en ledig söndag och vilket ramaskri det blev.
Hon har en osentimental syn på sitt författarskap. På hemsidan skriver hon:
”Att få ihop böcker kräver sittfläsk. Det behövdes även under läkarutbildningen. Betongbaken vad med andra ord redan upparbetad”.
Karin skriver om och skriver om.
– De första två kapitlen skriver jag nog om 40 gånger. Det är viktigt att introt blir bra
Karin är född och uppvuxen i Kalmar.
– Det är en fantastiskt vacker stad jag vuxit upp i! Det var här jag upplevde första sorgen, det var här jag upplevde den första kärleken,
Pappa var journalist på Barometern, han skrev under signaturen Axon. Mamma, som var tandtekniker, dog i cancer när Karin var nio år.
– Lasarettet i Kalmar var inget kul ställe. Jag fick inte besöka mamma. Det var INTE bättre förr, säger hon med eftertryck.
Vad som möjligt var bättre förr var omsorgen, den sociala samvaron. Det var långa vårdtider och minmalt med personal.
Efter studenten 1969 blev det studier i Lund och sedan arbetade hon som läare. I 35-årsåldern valde hon att utbilda sig till läkare.
– Jag vet hur verkligheten är, jag träffar människor i alla situationer.
Hon debuterade som författare 2001 med deckaren Sista jouren, en roman som utspelas i sjukhusmiljö. Sedan dess har det blivit 13 böcker, i genomsnitt en om året. Samtidigt fortsätter hon att jobba som läkare, hon är gynekolog, numera halvtid på Gotland. Där bor dottern, och där finns barnbarnen. Resten av tiden bor hon i Lund – fast i höst kanske mest på hotell. Hon reser runt i landet och talar om sin bok, Halmstad ena kvällen. Luleå nästa.

Karin Asmundsson