Från militärdiktaturens Uruguay till Glasriket

  • Carlos 7 (kopia)

Han kallades ”den lille indianen” när han först kom till Gullaskruv och Glasriket, en katt bland hermeliner. I dag är Carlos R. Pebaqué från Uruguay ett världsberömt namn inom svensk glasdesign.

Men resan dit har inte varit enkel. Redan som ung ville Carlos bli konstnär, men i militärdiktaturens Uruguay var konstnärer en yrkesgrupp som var utsatt för politiskt förtryck.

– Jag blev antagen till konstfackskolan i Uruguay, men efter bara ett par veckor så kom militären och stängde skolan. Jag var lite sen till skolan den dagen och det räddade mig för att när jag kom så höll de på att ta in alla elever i bussar och transportera dem därifrån, berättar Carlos. 

Utan någon konstskola att gå till fanns det mer tid över för att spela fotboll. Han spelade med ett gäng som arbetade på det lokala glasbruket, som drevs av ett kooperativ. När de fick höra av Carlos att militären hade stängt konstskolan erbjöd de honom att komma till glasbruket och börja jobba med konstglas.

– Jag fick börja med att lära mig slipa glas. Jag jobbade sen några dagar på glassliperiet, men tyckte inte att jag fick göra så mycket där så jag startade upp ett eget glassliperi och är självlärd glasslipare. 

Efter några år som glasslipare blev han tillfrågad av glasbruket att designa servisglas. 

– Så jag designade ett par serviser, men en dag när jag höll på att slipa så kom plötsligt militären och tog mig. Och det var det sista jag gjorde med glas i Uruguay. För när de var färdiga med mig så hade de brutit mina båda händer.

Carlos lyckades fly landet och bo två år i Argentina, men militärdiktaturen nådde snart Argentina också och därför valde Carlos att lämna Sydamerika och ta båten över Atlanten till Kanarieöarna där han hade sin äldre bror, trodde han i alla fall. 

– Min bror hade träffat en svensk kvinna och flyttat till Växjö. 

Carlos valde därför snart att lämna Kanarieöarna, ta båten till Barcelona och lifta till Sverige. I Sverige höll han dock på att inte komma in först.

– Då jag varken hade pengar eller någon biljett tillbaka så ville polisen inte släppa in mig, men sen fick jag veta att jag kunde söka politisk asyl och då gjorde jag det. 

Året var 1976 och det enda Carlos kände till om Sverige var det svenska glaset.

– Jag kände till Sverige tack vare tidningar från Europa som kom om glas. Jag fascinerades alltid av Orrefors.

Och så småningom sökte sig Carlos till glasbruket i Orrefors.

– Men det fanns inget jobb där. Så jag åkte till Kosta och smög mig in på glassliperiet, för det var ju det jag kunde.

Där träffade han en man som pratade spanska och talade om för honom att det fanns en glasskola i Orrefors. 

– Samma dag åkte jag till skolan. Där fick jag träffa rektorn och det slutade med att jag läste tre terminer där. När jag var färdigexaminerad så startade jag mitt egna företag i Gullaskruv. 

Det här var 1984. Orrefors hade året innan lagt ner Gullaskrufs Glasbruk och det var med viss skepsis ortsborna tog emot Carlos.

– ”Ska den här lille indianen från Sydamerika börja göra glas här, jaja…”, sa dem. De var inte så övertygade, haha.

 

Andreas Bendroth

Läs hela artikeln i KLT/NT 16 juli 2020