Fotbollen tog honom från Emmaboda till Säpo

  • Säpoagent, livvakt, trafikpolis. Bengt Nilsson har hunnit med mycket i sitt yrkesliv. Men det var tack vare fotbollen hemma i Emmaboda som karriären tog riktig fart. Foto: Lotta Zaar
    bengt
  • emmaboda

    De idrottsintresserade barnen i Emmaboda ägnade sig bland annat åt orientering. Gossen längst fram 
håller i kompassen, medan Bengt står i mitten längst bak.

Hade det inte varit för åren i Emmaboda IS så kanske Bengt Nilsson aldrig hade börjat vid Säpo. När han 
hittade sin fars anteckningsbok om livet vid järnvägen 
i Emmaboda så bestämde sig Bengt för att berätta 
sin egen historia om det hemliga livet i Rikets tjänst.
Det har snart gått tio år sedan Bengt Nilsson gick i pension. Det sista året valde han att arbeta med att skydda hotade vittnen och hjälpa unga kvinnor som hotats till livet av sina familjer.
– Det kändes väldigt meningsfullt, säger han och berättar om chefens förvåning när han krävde att få lämna chefsjobbet på Säpo innan pensioneringen.
Ville bli pilot
Att den idrottsintresserade pojken från Emmaboda skulle få arbeta för Säpo, ja det var ett riktigt långskott. Bengt ville egentligen bli stridspilot, något han inte var ensam om. När försvaret sållade bland ansökningarna föll Bengt bort eftersom han berättat att han som liten smittats av polio, även om det inte hade gett några bestående men. Att inte få flyga tog honom hårt.
– Det var otroligt jobbigt eftersom det var enda gången som jag haft ett mål i mitt liv.
Brett idrottsintresse
Idag är han tacksam eftersom många av dåtidens piloter omkom i olyckor med militärflygplanen.
Han fick istället flyga fram på vägarna som mc-polis.
Bengt hade ett brett idrottsintresse och spelade bland annat fotboll för Emmaboda IS. Vid ett utbyte med en tysk fotbollsklubb lärde han sig snabbt att förstå och prata en del tyska. Kunskap som kom väl till pass som trafikpolis när tyska turister fångats i någon kontroll, men också när kronprinsen träffat en tysk fästmö.
– Under en eriksgata fick jag ta hand om pressbussen eftersom jag kunde språk. Och när Västtysklands president kom på besök och krävde en tysktalande polis, då blev jag kallad.
Presidentens livvakt
Presidenten Gustav Heineman ville semestra i Lundegård på Öland och hade bestämt sig för att Bengt skulle vara hans livvakt under besöket.
– Jag som inte var utbildad, utan en vanlig trafikpolis som kunde lite tyska. Säpo hade naturligtvis åsikter om detta och protesterade. Det gick så långt att tyska UD meddelade svenska UD att det var Bengt Nilsson som skulle vara livvakt. Efter det trodde jag aldrig att jag skulle komma till Säpo, men folk glömmer…
Det skulle också visa sig att Bengt var en livvakt som vågade ta egna beslut. Den uppgjorda färdplanen mot Öland knycklade han snabbt ihop när presidenten ville åka genom Österlen.
– Han hade läst Bombi Bitt och jag av Fritiof Nilsson Piraten. Jag sa givetvis ja, medan de gnällde på radion och undrade var vi var.
Lurade journalisterna
Presidenten ville slippa alla reportrar som väntade vid färjelägena i Kalmar och Revsudden.
– Att åka över Ölandsbron var det enda tänkbara för att undvika pressen och under färden mot Kalmar togs beslutet. Det här var i juni 1972, det fanns inget räcke på högbrodelen och asfalten var inte klar. Vi stannade på högbrodelen i 20 minuter, det var molnfritt och bleke. Jag tror aldrig att jag har varit så stolt över Kalmar någon gång.
– Jag fick givetvis mycket skit efter det, men jag tror mest att det var journalisterna som var besvikna.
Under tiden på Öland ingick ett möte med prinsessan Sibylla.
– Eftersom jag arbetat med trafikövervakning visste jag att hon var ganska så tvär. Väl där spände Sibylla ögonen i mig och sa ”Är du från pressen?” Jag svarade att jag bara var en polis som följer herr president. Presidenten hämtade en stol så att jag fick sitta bakom honom på ytterkanten. Jag trodde tanten skulle falla ihop där.
Den lokale Säpochefen Harry Andersson som närmade sig pensionen hade nu fått upp ögonen för Bengt.
Agenter i hatt och glasögon
– Han sa ”Jag ska gå hem om ett år. Du behöver minst ett års utredningsvana för att komma in på Säpo.” På våldsroteln fick jag det där året.
Anställningsintervjun genomfördes av två klassiskt klädda säpoagenter.
– De hade trenchcoat, hatt och solglasögon och det de inte visste om mig, det visste jag inte själv.
1985 började Bengt sin anställning på Säpo och där blev han kvar i 20 år. Många gånger har uppdraget inneburit att han tvingats ge sig av från familjen i Kalmar utan att kunna säga vart eller varför. Efter Palmemordet var han Lisbeth Palmes livvakt i tre år vilket innebar mycket tid borta från familjen.
– Givetvis var det inte hela tiden, men en månad i stöten.
Mycket av tiden på Säpo ägnade Bengt åt källhantering. Målet var att hindra personer från utlandet att genomföra terrordåd i Sverige. Men också att hitta personer som agerade mot andra länder inifrån Sverige. Arbetet innebar att han letade efter personer som var villiga att ge information om sådana saker, alltså att spionera åt Säpo. Av största vikt är att källorna förblir hemliga, annars kan deras liv vara i fara. Därför kommer Bengt inte att ta upp så mycket om källhanteringen i sina memoarer som han håller på att skriva.
– Men jag kommer nog att skriva något till mina barn om det, så de förstår varför jag bara försvann ibland mitt i natten.
Lotta Zaar
lotta.zaar@kalmarlanstidning.se