Föreningsmänniska som värnar om sin hembygd

  • monan_MG_2837 (kopia)

När Södermöre guldstund delade ut priset som årets eldsjäl blev vinnaren Södermöre scoutkår. En av många engagerade som prisades var Mona Nilsson. Men scouterna är bara en av alla verksamheter som hon är engagerad i. 

Mona Nilsson är femte generationen som bor i Hagby. Hon är född och uppväxt på orten, och har bott här i hela sitt liv. Ja, förutom ett år då hon studerade på lärarhögskolan i Kalmar. 

– Och den tiden höll jag på att spricka. Jag åkte hem till Hagby så fort jag hade möjlighet, skrattar Mona. 

Även hennes man, Lars, är från orten. Tankarna att flytta har aldrig någonsin förekommit hos paret. 

Vad är det som är så underbart med Hagby?

– Friheten, med naturen runtomkring, svarar Mona snabbt.

Hon tillägger lika snabbt. 

– Och att man har lärt känna så mycket trevligt folk i byn. Och att de känner oss. Vi är ju på mycket, ler hon.

Med ”mycket” innebär det för hennes del engagemang i bland annat Södermöre scoutkår, Hagby hembygdsförening och Svenska kyrkan. Även via sitt yrke kom hon i kontakt med många bybor.

– Jag är utbildad småskollärare och har jobbat som lärare på Hagby skola. Den skola jag själv gick i som barn. 

Hon har även varit biträdande rektor, och det var den tjänst hon gick i pension ifrån vid 67 års ålder.

– När jag gick i första klass hade jag en fröken som älskade att rita på tavlan. Jag tänkte att det vill jag också göra nära jag blir stor, berättar Mona. 

Så kom det också att bli. Ett yrkesvalet hon aldrig har ångrat. Medan hon  arbetade som lärare, hade Lars fullt upp hemma på gården. Paret bodde nämligen i närmare 40 års tid på Rebbegården.

– Det var min mosters och hennes mans gård. När de blev äldre hade de ingen som kunde ta över den. 

Mona och Lars, som då varit ett par i några år, valde att ta över gården. 

– Vi hade mjölkkor och får, och den biten skötte Lasse. Så klart att jag hjälpte till på somrarna och när det var bråda tider, men jag har hela tiden haft min lärartjänst.

Lina Watanen

Läs hela artikeln i KLT/NT 31 januari 2019