Föreningen kämpar för att resan blir själva slutmålet

  • _MG_7735

Intressen kan komma och gå. Men ett intresse som parkerat sig rejält, i alla fall hos Fredrik Andersson och Tony Svensson, är ett bokstavligt talat tungt sådant. Det handlar om tåg.

Lindby. Arbetsdag på en lördag eller söndag är inget konstigt för vare sig Fredrik Andersson eller Tony Svensson. När de och andra medlemmar från föreningen Ölands järnväg träffas för att arbeta med renovering och restaurering, ja då handlar det om att värna sitt tågintresse.
– Oh ja, det var banor med märklintåg när jag var liten. Jag har fortfarande kvar det, säger Fredrik, ordförande för Ölands järnväg.
Tony, styrelsemedlem och fordonsansvarig i föreningen, nickar och säger att det var samma leksaker som gällde för hans del, när han växte upp.
– Järnvägsintresset har alltid funnits, ända sedan barndomen. Och jag gillar inte bara lok och tågvagnar, jag är också intresserad av historien runtomkring. Historier om alla människor som hörde till järnvägen och hur de levde, säger Fredrik och tillägger.
– I många fall var både far och son engagerad i arbetet med järnvägen. Och de kvinnliga platsvakterna var ofta fruarna.

För många anställda blev tåget en livsstil. Inte minst för platsvakter med familjer, som inte bara arbetade utan även bodde i stationshusen.
Fredrik växte upp i Borgholm på 70-talet, årtiondet efter att järnvägstrafiken lagts ner på Öland.
– Men ett ånglok, det enda som fanns kvar från järnvägen på Öland, stod kvar som museilok i Borgholm, utanför gamla stationen. Den stod ihop med några vagnar, och där lekte vi mycket som barn.

Vid skiftet 1970-80-tal flyttades ångloket till ett motormuseum som låg i de före detta lokstallarna, där nya vårdcentralen idag ligger.
– Ölands hembygdsförening deponerade tåget av SJ, som ägde det. Men 1989 övertogs det av Tjustbygdens järnvägsförening, som renoverade det.
– Det är ingen liten renovering det. Det är omfattande grejer som både kostar och tar tid, för det är så mycket rör och ledningar i magen, säger Tony menar med magen förstås ett ångloks stora ångpanna.
Till skillnad mot Fredrik har Tony växt upp med tågtrafik på nära håll.
– När jag var liten bodde vi i Läckeby. Jag minns att man kunde veta när tågen kom, för de tutade på långt håll så ingen skulle stå på spåret.

Många gånger som liten grabb sprang han ner till spåret när han hörde signalen, för att hinna kika när de stora fordonen dundrade förbi.
– Vi sprang vid lastkajen och ibland hoppade vi upp på vagnarna som stod vid stationen. Idag inser man att det inte var särskilt lämpligt. Det var farligt, och så hade vagnarna ofta last.
Tony skrattar till vid minnet av ytterligare en lite dumdristig händelse.
– Jag och några kompisar hittade en cykeldressin som användes vid servicejobb. Vi lyfte upp den på spåret men hann inte trampa särskilt långt innan vi hörde tåget tuta.
Grabbgänget visste då vad som närmade sig, varpå de fick bråttom att välta ner dressinen i diket igen och springa bort från platsen. Och gissningsvis fick reparatörerna sig en fundering när de dagen efter hittade dressinen på en helt annan plats än de lämnat den på.

När vår tidning hälsar på föreningen har de precis fått hem sitt senaste inköp. Ett mindre arbetslok, så kallat industrilok, av typen jenbach werke JW 100 från 1960.
– Det har från början rullat på Boxholms bruk. Vi köpte det av en privatperson i Vadstena, och loket är det enda som finns kvar av just denna modell i hela Sverige, berättar Fredrik.
En fördel med nyförvärvet är dess spårvidd:
– 891 millimeter, med öländska mått mätt ett helt rätt mått, säger Tony.
891 millimeter innebär med andra ord smalspårig järnväg, vilket var det som gällde på Öland. Med
undantag från en sträcka vid sockenbruket i Mörbylånga som var normalspårig mellan hamnen och bruket. Och det undantaget som gjordes för ett antal år sedan kommer framöver sätta järnvägsföreningens medlemmar i stort arbete.

– Den här lokomotorn Bjurström typ 8 tillverkades 1930 i Västervik, men kom till sockerbruket på 40-talet,  säger Tony och pekar på ett annat fordon.
När föreningen i februari i år fick chansen att köpa in lokomotorn stod det i Ystad. Efter flera kranlyft och fraktande med lastbil kom så tåget tillbaka till Öland igen.
– 1953 spårades och byggdes den om i brukets verkstad. Man hade då byggt två olika spårbredder, för att kunna dra vagnarna som fraktades mellan Kalmar och Mörbylånga hamn, berättar Fredrik.
Öland med sitt smalspår på 891 millimeter passade nämligen inte fastlandets normalspår på 1 435 millimeter. Vi går fram till Bjurströmen och duon uppmärksammar mittendelen.
– Titta här, här kan du se hur man har förlängt loket med cirka en meter, säger Fredrik och tillägger.
– Vår plan är att få tillbaka lokets ursprungliga spårvidd. Det är ett stort arbete, men vi vill att det ska kunna användas på vår egen bana.

Arbetet har påbörjats så smått. Men det som sista året tagit medlemmarnas tid handlar snarare om en öppen godsvagn, ÖJ P 444.
– Skylten här visar att den är tillverkad av Kalmar verkstad år 1938. Det är lite extra roligt att den är lokal. Och så har den förstås rullat på Ölands järnvägar, säger Fredrik när vi ställer oss intill vagnen.
Den här typen av vagn användes till att köra sockerbetor samt grus vid banarbete.
– Det har satt sina spår, säger Tony och menar att slitaget var stort.

Lina Watanen

Läs hela reportaget i Kalmar Läns Tidning/Nybro Tidning en 29 oktober 2020