Elsa dansar än – ett år efter stroken

  • elsawebb

Nybro
Fram tills för ett år sedan tog den då 86-årige Elsa Fust varje vecka sin bil de fyra milen till Nybro för att dansa. Men då fick hon en stroke och hamnade i rullstol. Men så lätt ger sig inte en kämpe.
I dag, precis ett år efter stroken, sitter Elsa fortfarande i rullstol, men dansen har hon inte gett upp.
– Folk säger att ”nu kan du inte dansa mer Elsa”. Varför då? Varför skulle jag inte kunna göra det? Jag tror att jag får dansa mer än de flesta, säger den paranta kvinnan framför mig och skrattar precis så där fnissigt, som bara riktig unga tjejer gör. För är det någon som fortfarande är ung i sinnet, så är det Elsa.
I en fåtölj i hennes nya lägenhet på Strandvägen i Nybro, sitter gode vännen Harry Rosendahl, som kommit från Ålem för att hälsa på och prata minnen.
Elsa får hjälp med att hälla upp kaffe och duka fram kakor och så börjar hon berätta:
– Jag stod och gjorde julostar och skulle precis byta till en ren handduk när jag kände att någonting konstigt hände i kroppen. Pang, så ramlade jag baklänges och slog huvudet i bordet.
Elsa berättar om den dramatiska händelsen som för alltid kom att ändra hennes liv. Hur hon kröp fram på golvet och fick tag på telefonen och kunde slå numret till sonen och berätta att hon blivit sjuk.
Då bodde hon fortfarande kvar i sitt hus i Alsterbro, så det tog förstås en stund innan ambulansen kom för att köra henne till länssjukhuset i Kalmar.
– Ambulanssjuksköterskan sa till mig att jag skulle vara riktigt lugn och att de skulle köra så fort de kunde till Kalmar. Efteråt sa läkaren: ”Du har varit så dålig men har haft en väldig tur som lever”, berättar Elsa som överlevde stroken men fick en halvsides förlamning.
– Men jag är så glad för att jag lever och att jag har både talet och förståndet i behåll.
Elsa har fått sälja sitt älskade hus i Alsterbro och försöker finna sig tillrätta i sin nya lägenhet med de begränsningar hon trots allt har efter stroken. Men det är inte alltid så lätt för en så pass aktiv människa som Elsa alltid har varit, att plötsligt inte kunna göra det hon vill. Som att ta sig en simtur, eller en runda i skogen för att plocka bär, eller bara sätta sig vid vävstolen och väva en matta när hon vill.
Harry häller upp mer kaffe i kopparna och berättar hur orolig han blev när han gång på gång ringde till Elsa och inte fick något svar. Till slut var det en annan bekant som kontaktade honom och berättade vad som hänt.
Historien om Elsa kan göras hur lång som helst, men för att förstå hennes personlighet kanske dessa milstolpar kan vara något att tänka på.
När Elsa var i 50-årsåldern simmade hon i hög sjö den 9 600 meter långa sträckan mellan Kalmar och Öland. Inte bara en gång, utan två gånger!
Hon har också cyklat mellan Östergötland och hemmet i Alsterbro och sommarstugan i Idehult, vunnit pris i rotfruktsgallring och har dessutom på egen hand både köpt och drivit ett hotell i Älghult. Och det som 70-åring!
För Elsa är ingenting omöjligt men för dem som tror att hennes liv alltid bara gått i dur tror alldeles fel. Först dog hennes man i hjärtinfarkt. Brodern körde ihjäl sig och så dog äldsta dottern bara 50 år gammal. Som om det inte hade varit nog, fastnade ett barnbarn med armen i en maskin varpå hon fick en blodpropp och dog. När också en god vän gick bort blev Elsa till slut så chockad att hon inte kunde stå på benen och så ledsen att hon bara grät och grät. Då sa kroppen ifrån och hon drabbades själv av cancer och fick gå på cellgiftsbehandling i fem år.
Men kroppen och själen läkte så småningom och som tur var hittade Elsa tröst i trädgården, dansen och sommarstugan i Idesjö. I skogen fortsatte hon plocka hundratals liter lingon varje sommar och på höstarna växte den ena mattan efter den andra fram hemma vid vävstolen.
–Visst känns det ibland väldigt ensamt, men trots allt är jag väldigt glad över att jag lever.
Genom fönstret kan Elsa titta rakt ner i Linnéasjön och hon säger att hon gärna skulle vilja ta sig ett dopp, men att hon hört att vattnet visst inte är så bra att bada i. Hon stryker med handen över det vällagda håret och fnissar lite vid tanken. Visst har kroppen fått ta lite stryk, men i sinnet är Elsa inte ett dugg förändrad.

Ann-Hélene Thörning