Efter skräckresan blev Peter av med dödsrädslan

  • peter

Det var en skräckupplevelse i ett flygplan på 10 000 meters höjd. Halvvägs till Arlanda uppstod tekniska problem på planet som fick vända för att nödlanda. Folk i kabinen skrek ut sin ångest när planet i hög fart dundrade ner mot landningsbanan i Helsingfors.
– Då blev jag av med både min dödsrädsla och åldersnoja, säger Peter Engström.

Kalmar. Basketprofilen Peter Engström är för det mesta glad och lättsam och han är aldrig främmande för att plocka fram ett citat av busringarlegendaren Kalle Sändare. Men när han berättar om flygresan från Helsingfors för omkring 15 år sedan, han är osäker på det exakta årtalet, fylls rösten av allvar.
Då planet lyfte från den finländska huvudstaden var allt i sin ordning ombord. Peter hade varit i Finland på en tjänsteresa. Han var avslappnad och längtade efter att komma hem till Kalmar. Halvvägs till Stockholm upptäckte piloterna att det inte längre gick att styra planet i höjdled, höjdrodret fungerade inte.

– Därför var de tvungna att vända tillbaka till Helsingfors.  Det lär vara kutym vid en nödsituation, då vänder man tillbaka med flygplanet. Folk runtomkring mig tittade på varandra och det började tisslas och tasslas mellan sätena.
En flygvärdinna bad Peter byta plats med en kvinna som satt på raden längst bak, invid nödutgången.
– Flygvärdinnan sa att de behövde någon som kunde öppna nödutgången i händelse av att de själva inte skulle klara det. Folk hörde detta och såg hur jag och kvinnan bytte plats, då spred sig panik i kabinen.
När planet närmade sig Helsingfors fick passagerarna inta kraschposition. Det innebör att man ska luta sig framåt, ha ben och fötter ihop, fötterna stadigt mot golvet och huvudet nedböjt mot sätet framför.
– Folk började gråta och man kände lukten av dödsångest i kabinen. Då slog tanken mig, det här kanske är det sista som händer i mitt liv. Om jag dör nu, vad händer då? Ja, det första jag tänkte på var mina barn, mina två söner. Och sen insåg jag att de kommer få det bra för de har en bra mamma, Anna, mitt ex, hon är bra med dem. Alltså behövde jag inte oroa mig för det. Sen tänkte jag på mig själv. Men jag har gjort så mycket, jag känner mig ganska nöjd. Jag har inget särskilt ogjort utan kände att jag levt ett fullvärdigt liv och tänkte att då får det väl bli så här då. Jag kände mig lugn. Sedan dess har jag varken någon rädsla för döden eller någon åldersnoja. Jag gjorde bokslut, kan man säga.

Trots planets höga hastighet var landningen var mjuk, kanske den bästa landning Peter varit med om.
– Piloten måste ha varit fantastisk. Men folk skrek ut sin ångest när vi tagit mark, det hade jag aldrig varit med om tidigare.
När Peter mycket försenad landade i Kalmar ringde han sin förra sambo, men det Lukas, var hans äldste son som lyfte luren.
– Då släppte allting och jag började tjuta. Jag verkligen storgrät, för det var en sådan befrielse att få höra hans röst och inse att jag skulle få träffa mina barn igen, säger Peter och öppnar snusdosan.

Janne Adeen

Läs hela personporträtt i Kalmar Läns Tidning/Nybro Tidning den 8 april 2021