Det personliga är viktigt även efter döden

  • mattias_MG_1467 (kopia)

Allhelgonahelgen har blivit en av de mest folkliga högtiderna för kyrkans del. Många är de som till helgen besöker kyrkogården för att minnas samt hedra nära och kära som inte längre är i livet.

Döden. Det är något som många människor undviker att prata om. En del vill inte ens tänka på det. Trots att döden drabbar alla, förr eller senare. 

– Jag tror många har en grundrädsla för döden. Man är rädd att antingen drabbas själv, eller att
andra personer i ens närhet ska drabbas. Man vill inte ens tänka tanken att någon nära ska gå bort, säger Mattias Östborg, kyrkoherde i Torsås pastorat. 

I sitt jobb är han van att komma nära känslor, tankar och händelser som har med såväl liv som död att göra. Men just döden är något han upplever att många rent generellt har svårt att prata om.

– Min känsla är att man pratar väldigt lite om
döden. Ju äldre man blir, desto mer pratar man visserligen om det. Men jag tror det är viktigt att vi vågar prata mer om det och lyfter frågan. 

Och han har så rätt när han tillägger.

– Det handlar inte om om vi dör, utan när vi dör. Döden är något som händer oss alla, det kommer ingen ifrån. 

Att våga prata om döden, innan den inträffar, kan ha många fördelar. Inte minst för anhöriga som lämnas kvar.

– Alla har olika önskemål när det kommer till begravningen och hur man vill bli begravd.

I vissa fall vet de efterlevande väl hur den bortgångne ville ha det. I vissa fall har man ingen aning. I sistnämnda fall kan det kännas jobbigt med ovissheten, och att inte veta om man gör ”rätt eller fel” för sin nära, kära. 

– I de fall där de anhöriga inte vet hur personen som har gått bort ville ha det, är det bättre att tänka på hur man som anhörig vill ha det.

Han tänker framför allt på hur man som anhörig känner inför begravningssättet. Om man vill ha en egen grav att gå till, eller om man hellre föredrar en minneslund som inte ställer krav på någon skötsel. 

Lina Watanen

Läs hela artikeln i KLT/NT 31 oktober 2019