Dåtid möter nutid i Vargsmåla jordkula

  • jordwebb1
  • jordwebb2
  • jordwebb3
  • jordwebb4
  • jordwebb5

Nybro
En slingrig grusväg leder fram genom det småländska landskapet och fortsätter in i en ganska ung tallskog. Väl framme i Vargsmåla syns en sirlig rökpelare stiga mot skyn. Är det månne skogtomten eller någon vätte som eldar? Nej, det är Per-Ola ”Peo” Pettersson som tänt fyr inne i en den jordkula som han och hans två bröder med varsam hand restaurerat.
Det var för exakt ett år sedan som bröderna Carl-Axel, Sven-Olof och Per-Ola Pettersson fick idén till att göra i ordning den jordkula som finns på deras ägor i Vargsmåla utanför Örsjö. Här på gården föddes för 87 år sedan deras pappa Bengt och växte upp i en syskonskara på sju barn. När han träffade sin blivande fru Anna-Lisa flyttade dem till hennes hemby Ljungbylund någon mil därifrån och där växte bröderna Pettersson upp. Men gården i Vargsmåla fanns kvar inom familjen och vårdades ömt. I alla tider talades det om den jordkula vars rester fanns på markerna och varför den hade byggts. Vem hade bott i den? När byggdes den och varför just där? Var det fattiga som tagit sin tillflykt till den?
– Tankarna har alltid varit många om denna jordkula och för ett år sedan bestämde vi oss för att försöka bygga upp den, med utgångspunkt av de rester som fanns kvar, berättar Per-Ola och tänder lite näver i den återuppbyggda eldstaden.
Vi står inne i den färdigbyggda jordkulan och tänker oss hur det kan ha varit en gång i tiden. Kallt och eländigt förstås, men än dock en bostad.
– Den här tallskogen var jag med och planterade på 70-talet. Då var det bara ängsmark här. En liten bit bort finns en källa och förmodligen var det den som gjorde att jordkulan och rösena byggdes här, säger Per-Ola och visar var källan bjuder sitt klara vatten. Runt jordkulan vittnar flera rösen om att här en gång i tiden måste ha funnits små odlingar av något slag. Förmodligen någon sorts säd.
För bröderna Pettersson var det jakten som höll dem samman och som vuxna har deras jaktintresse gjort att fädernesgården blivit väl omhändertagen och familjernas naturliga samlingspunkt.
– Vi tyckte det skulle vara synd att inte ta vara på jordkulan så att inte eftervärlden skulle få se den, därför bestämde vi oss för att bygga upp den så som vi tror att den kan ha sett ut. Det firar vi med att bjuda in alla vänner och bekanta, släktingar och andra intresserade på Kristi Himmelsfärdsdagen på ärtsoppa och pannkaka, säger Per-Ola, som lagt ner ett par hundra timmar på att återskapa jordkulan, som tidigare nästan bara bestod av lite stenrester.
Egentligen var det inte menat att det skulle bli något tak, men plötsligt var hela jordkulan komplett.
Förr användes fyra lager näver för att göra ett vattentätt tak som sedan täcktes av gräs. Nu är en isolerande platonmatta lagd på taket som gör att det kan hålla i 40-50 år, men det är nästan bara gräset och taklöken som syns.
Bröderna skulle bli glada om jordkulan kommer att användas av vandrare eller andra naturintresserade och önskar främmande välkomna att titta in. Det är också därför de ställer till med lite extra ”kalas” och invigning.
– Vi bjuder på tidsenlig förtäring och hoppas alla som kommer hit tar med sig kunskaper om den epok jordkulorna var bebodda.
Utformningen av en jordkula eller backstuga kan variera. Allt från mycket enkla konstruktioner, delvis ingrävda i en sluttning som en jordkula, till mer normalt byggda mindre hus. Backstugor beboddes ofta av gamla eller fattiga människor, så kallade backstugesittare. Många tjänstgjorde som bostad för gamla föräldrar, pensionerade trotjänare eller socknens fattighjon. Begreppet är känt ända sedan 1600-talet, men om den här jordkulan är från 1800-talet eller tidigare vet inte bröderna Pettersson.
– Det kan ha bott upp till sju åtta personer på den här ytan av cirka tolv kvadratmeter. Hur klarade sig folk? säger Per-Ola tankfullt. Men själv har han och hans bröder nu gjort allt vad de kunnat för att dela med sig av ett stycke historia att bevara åt eftervärlden.

Ann-Heléne Thörning