Christian gör debut som förste döve skådisen på Dramaten

  • FOTO:Sören Vilks  
    KLA_Dyvik_051_1920x0

Kalmar/Stockholm

Den 13 augusti gör Christian Dyvik, ursprungligen från Kalmar, debut på Dramaten. Han spelar huvudrollen Billy i Klanen, en pjäs om tillhörighet, familj och språk,

Billy är döv, men växer upp i en familj som vägrar lära sig teckenspråk. När han träffar Sylvia som kan teckna, öppnas en ny värld. Vilken ska han tillhöra? De dövas eller de hörandes?

Christian Dyvik är själv döv. När han var elva år var han med i SVT:s sommarlovssatsning Salve som sändes från Kalmar sommaren 1997. Christian är utbildad teaterpedagog, bor numera i Örebro och är frilansande skådespelare.

Hur känns det att stå på nationalscenen?

– Det är fantastiskt att få skriva historia som den första döve på Dramaten.

Hur är det att arbeta ihop med hörande skådespelare och hörande regissör?

– Jag gjorde den här pjäsen på Örebro Länsteatern förra året. Då tyckte jag att det var tufft att vara ensam döv bland många hörande. Men i och med den erfarenheten jag fick så underlättade det något när jag började jobba på Dramaten.

– Det fantastiska är att folk kring min omgivning har lagt tid på att lära sig teckenspråk. Framförallt min motspelerska Ester Uddén har fått göra ett riktigt hästjobb då hon hade noll teckenspråkskunskaper från början. Jag har i arbetet med hörande skådespelare fått lära mig både mina egna och motspelarnas replikerför att veta när jag ska göra mina instick på scenen.

Sen är det faktiskt tre språk inblandade i processen. Regissören Nina Raine, som för övrigt har skrivit manuset, är från England så repetitionsspråket är på engelska.

– Lägg därtill att jag har teckenspråkstolkar på plats som översätter från svenska eller engelska till mig. Det har fungerat över förväntan.

Hur tänker du inför pjäsen och själva temat?

– Jag tänker att kommunikation är det som utvecklar människan. Att kunna hitta sin identitet och fylla ett roll i sitt liv. Pjäsen visar tydligt vad som händer när man blir exkluderad och förnekar en del av sig själv för att tillhöra normen. Det tror jag händer hos alla och inte bara hos döva.

Känner du igen dig?

– Skillnaden mellan rollfiguren och mig är att mina föräldrar lärde sig teckenspråk. Jag gick integrerat på Vasaskolan i Kalmar och hade en teckenspråksassistent på lektionerna. När jag sedan började på Östervångsskolan, en skola för döva och hörselskadade barn i Lund i klass 6, fick jag möjligheten att utveckla mitt teckenspråk till det språk jag har idag.

Är det svårt att få ihop världarna?

Det beror på vilken uppväxt man haft. Det är olika för alla! Att förneka en del av sig själv för att tillhöra normen är också ett sorts förtryck.Jag ser istället nyttan att kunna förena de två med varandra. Det har jag haft mycket nytta av. Men kan inte tala för alla andra som kanske har haft en annan uppväxt och upplevelse.

Vänder sig pjäsen främst till de döva eller de hörande?

– Den vänder sig i första hand mot personer som inte vet hur det känns att leva utan ett språk.

Mycket av vad pjäsen tar upp återfinns i alla familjer. När man kommer att se Klanen så kommer man att känna igen sig i familjen mer eller mindre. Så pjäsen vänder sig till båda som har olika livserfarenheter.

En utmaning för Christoffer är att han på vissa ställen i pjäsen både ska prata och teckna samtidigt.

– Det är som att prata svenska och engelska samtidigt, det är inte samma grammatik i svenskt teckenspråk och i svenskt tal.

Christian berättar att han märkt att intresset bland folk i Kalmar län, för pjäsen har varit stort.

– Jag fått många förfrågningar om möjligheterna till en gemensam bussresa upp dit! Det skulle vara kul om det gick att ordna.

Karin Asmundsson