Amerikanen Henry Islo fann lugnet i Flygsfors

  • nery islo (kopia)

För 75 år sedan föddes i Milwaukee i New Berlin, en gosse som fick namnet Henry Islo. Han blev äldste sonen i en syskonskara på tre. I New Berlin bodde många tyskättlingar och nästan alla var katoliker. Men inte familjen Islo, de var protestanter. Många tyska och nederländska emigranter hade slagit sig ned i Milwaukee och deras arv präglar staden än i dag. Men Henry skulle inte bli en av dem som stannar kvar där man växer upp. Han tog sig ut i världen.

– Jag växte upp på landet med bara en massa bondgårdar runt omkring. Skolan var liten och alla klasserna från
ettan till åttan var i samma rum med samma lärarinna, berättar Henry, som inte då hade en aning om att han en dag skulle bli svenskamerikan och komma att bo i lilla svenska Flygsfors, långt uppe i Norden.

Henry var en duktig pojke och intresserad av skolarbetet, vilket gjorde att han tog studierna på allra största allvar. Hans föräldrar var själva inte välutbildade, men hade aktning för dem som ville studera och förstod att deras äldsta son ville bli något.

I fyra år pluggade han ihärdigt med inriktning på kemi, fysik och matte gjorde ett eget schema.

– Jag gick i skolan, kom hem, sov en timme och pluggade sedan fem timmar varje kväll. Fredag och lördag tog jag ledigt, men på söndagarna klockan ett satte jag igång igen. Jag kom med i ett astronomiskt sällskap och från att jag fyllde 16 år var jag ute varje kväll under somrarna och spanade på de första satelliterna.

Varje årskurs hade 500 studenter, förutom den Henry gick i som hade 530 studenter och som delades in i fyra olika grupper – motiverade elever, de som gick i skolan för att de måste, de som inte ville vara i skolan och var smått kriminella samt en fjärde grupp som var hedersgruppen där de bästa gick. Henry kämpade för att komma med i den och gjorde så och blev rankad top 16 av 530 elever och fick stipendium att gå vidare till universitetsstudier. 

– De flesta hade framgångsrika föräldrar och bara några få kom från arbetarklassen. Jag var en av dem, säger han.

Men motiverad var han och det fick honom att börja på universitet i Chicago. Det sista året av 2,5 hade han ständigt ont i huvudet och i halsen och stod inte längre ut i den stora staden. Han hade bra betyg och fortsatte plugga i Milwaukee istället och jobbade som svetsare på somrarna.

Ann-Heléne Thörning

Läs hela artikeln i KLT/NT 11 april 2019