• bondewebb

Agebo

Ronny Molin var ingenjör med ett bra och välbetalt arbete på Sydkraft, när han i 30-årsåldern sadlade om och blev bonde på heltid. Och då inte vilken lantbrukare som helst, utan en sådan som odlar på naturligt sätt

– Då fick jag väl höra många gånger att jag inte var redig i huvudet, säger Ronny, som trots en osäker framtid, ändå vågade ta steget och leva sin livsdröm. Men det hade aldrig fungerat utan hustrun Els-Marie, menar han.

– Det är hennes förtjänst att det gått. Ibland fattar vi inte hur. Det var riktigt kämpigt de första åren, berättar Ronny som är född på Agebo Västragården, flyttade därifrån som ung, men kom tillbaka.

– I Agebo gick jag i skolan och den tiden var den bästa av alla skolåren som senare i livet avslutades med en ingenjörsexamen. Däremellan har jag provat på det mesta. Fråga mig hellre något jag inte gjort, säger Ronny leende och börjar berätta om hur byn en gång såg ut.

– På 1960-talet fanns det cirka 17 lantgårdar som lämnade mjölk till mejeriet. I dag finns det ingen kvar. I dagens by bor det sammanlagt cirka 45 personer.

När jag var barn hade vi tio kor, fyra-fem kvigor, fem-sex grisar, några suggor en galt, några höns och två hästar. Hästarna var fars bästa arbetskamrater och dem som gjorde det tunga jobbet. Men det var små åkerlappar i skogen som gjorde det svårt med transporterna. Annars var vi självförsörjande med i stort sett allt.

Så drogs elen in 1946 och det blev stora förändringar. Vatten pumpades lätt upp och mjölkmaskinerna gjorde sitt intåg, liksom höhissen som underlättade arbetet. 1962 köptes den första traktorn och hästarna såldes, vilket var mycket jobbigt för Ronnys far som då miste sina bästa jobbarkompisar.

Själv menar Ronny att 50- och 60-talet var den tid som var jobbigast att driva lantbruk på. Det jobbades fortfarande efter gamla metoder, men det fanns inget folk kvar på gårdarna.

Agebo Västragården var indelad i tre gårdar och i Ronnys släkt var hans farfars mor den förste att föra gården vidare. Därefter har den gått i arv genom Alfred Molin, farfar Viktor och Ronnys far Helge.

1981-82 byggde Ronny med sina egna händer ett nytt hus på gården och flyttade dit med sin fru Els-Marie. 1987 tog han beslutet att säga upp sig på Sydkraft för att ägna sig åt naturbruk. För övrigt den ende i byn som lever på det.

– Egentligen var det kanske ekonomiskt vansinne och många idiotförklarade mig. Men det finns andra värden i livet. Är man ung, stark och har visionen går allt. Som tur var jobbade Els-Marie också halvtid inom vården. Men vi har aldrig ångrat oss och jag har heller aldrig saknat alla resor och hotellrum från det förra jobbet. Då var man borta nästan jämt. Den dag jag kom hem och min lilla dotter inte kände igen mig kände jag att det var dags att tänka om, säger han.

På 80-talet skaffade sig Ronny lite djur och så växte det på under ett antal år. Som mest hade han cirka 100 djur, men idag är det bara hälften.

– Jag driver lantbruk och är köttbonde enligt naturens lagar, vilket innebär att jag varken använder konstgödsel eller besprutar mina grödor. Här gäller växelbruk och att odla efter ett visst system. Saknas något i jorden så tillförs det. All gröda som odlas går till foder åt djuren.

Ronny vill ha en levande by och vill absolut inte att den ska växa igen, vilket den gör utan djur. Det ligger en sporre i att lyckas med det naturliga, men det är också mer chansartat. Det man har ska räcka, punkt slut. Största problemet idag är vildsvinen.

–  Så är jag sjukligt intresserad av byn och dess historia. Ju mer jag läser, desto intressantare blir det, säger han och visar en bok om Agebo som han var med och skrev i början av 2000-talet.

Ronny har massor av intressanta saker att berätta, men bland det mest dramatiska var åsknedslaget torsdagen den 13 augusti 1992.

Halv sex på morgon slog åskan ner i huvudbyggnaden där Ronnys mor bodde och den blev till en enda skrothög. Som tur var var det gamla huset från 1884 ett stabilt hus byggt med liggande timmer, annars hade ingenting blivit kvar.

– Det var en direktträff rakt in i skorsten och det regnade tegelbitar hela dan. Till och med fönsterhakarna flög bort. Lågorna slog tre meter upp i nock, men som tur var lyckades mor ta sig ut ur huset. Själv, lyckades jag barfota och endast iklädd kalsongerna, att släcka branden med bara två brandsläckare. Detta utan att få en enda skråma, berättar han.

I december samma år var huset beboligt igen, men då passade Ronny och Els-Marie på att byta hus med modern.

Historia ligger Ronny varm om hjärtat och han tycker det är intressant att följa byns utveckling. Hans farfar vidgade sina vyer genom att två gånger resa över till Amerika.

– Han berättade mycket om hur det var i byn förr och en del har väl fastnat, vilket jag hade nytta av när boken om Agebo kom till, säger Ronny.

I Agebo är de flesta boende med i byföreningen och det planeras för flera tillställningar under året. Bland annat husförhör och byvandringar. På sätt lever byn vidare om än i förändring.

Ann-Heléne Thörning